Jag tvättar kläder till dottern, inte en ren trasa hittade jag i hennes lägenhet, det förbannade stället som skriker av hennes ångest och förvirring, och jag är trött.
In i märgen trött, så trött att jag bara vill sätta mej i ett hörn och gråta ögonen ut mej, men det går ju inte.
Jag har min lille son hos mej, och då måste masken på, hur många sprickor den än har numera.
Gnälla lite måste jag dock eftersom jag ovanpå allt annat har så ont, så ont. När man inte sover och är spänd hela tiden blir nämligen skruttkroppen ännu skruttigare, så är det bara. Allt hänger ihop, kropp och själ, och smärtorna har ökat de senaste månaderna, kramperna också. Så jag gnäller, lägger mej på golvet för att sträcka ut ryggen, och då kommer han, mitt lilla ljus i livet.
"Jag vet vad du behöver, mamma", säger han.
"Jaha", säger jag, "vad behöver jag?"
"Du behöver ett varmt bad och ett glas vin!", säger han, och jag skrattar, skrattar ur hjärtat och tänker att jag har en sån tur, en sån jävla tur som har en unge som är så fantastisk.
Fast sen undrar jag vilken planet han kommer ifrån, egentligen. Ett varmt bad, okej, men vinet, var fick han vinet ifrån? De gånger han sett mej dricka vin, eller alkohol över huvud taget, under sitt liv kan nog räknas på ena handens fingrar...
Men den kommentaren ska jag bära med mej alltid, och det där skrattet som kom precis när jag behövde få veta att jag fortfarande har glädje i mej. Den finns där, och det är en oerhörd tröst att veta de dagar jag tror att jag aldrig aldrig mer kan vara glad.
Hon är kvar på sjukhus, och läkaren har gudskelov semester så det blir ingen utskrivning på ett par dagar åtminstone. Ett par dagars respit för oss båda, några dagar till att försöka hitta räddningen, några dagar till när jag kan vara någorlunda säker på att hon inte kan försöka ta sitt liv.
Man får vara tacksam för det lilla, sa min mormor.
1 kommentar:
Nämen, nu började jag gråta. Härligt att det finns ett ljus bland allt det mörka. Var rädd om dig, du behövs!
Skicka en kommentar