Mummel om underliga underbarheter

För några år sedan var jag med min lille i simhallen, det var hans första simskolesejour.
En ung kvinna, i slöja, kom fram till mej och sa att hon så gärna ville lära sej simma, visste jag något om simskolor för vuxna?
Det visste jag inte, men jag sa att jag skulle kolla, och ringa henne med besked. Jag kollade, fick den information som behövdes, och ringde henne.

Och tiden går.

Ikväll sov jag på soffan när min mobil ringde.
"Hej, är du journalist?" sa nån, en kvinna, med brytning. Jajamen, sa jag, och hon fortsatte att prata, ganska osammanhängande, på gränsen till panik.
Hon har varit i sitt födelseland under några månader, men är nu tillbaka i Sverige, i Skåne, och hon vet inte vad hon ska göra, hon har blivit lurad.

Jag förstår ingenting. Inte ett skvatt förrän hon säger att hon gick på simskolan fem gånger, och sedan hade hon lärt sej simma... Då förstår jag, och en sällsam glädje sprider sej i mej, för visst har jag funderat på den späda, vackra kvinnan som så gärna ville lära sej simma...

Hon berättar: hon är i princip klar med sin gymnasieutbildning, hon har studerat på folkhögskola, har två B-kurser kvar, men CSN säger nej till mer bidrag, hon har fått sina femtio veckor... Hon tar kontakt med arbetsförmedlingen trots att hon lider av diskbråck och har läkarintyg på att hon inte kan gå och stå för mycket eller länge, hon kan inte lyfta tungt, och hon har svåra smärtor. Men läkarintyget är från hennes födelseland, visserligen översatt till engelska, men ändå. Hon får en praktikplats, ska snart börja. Hon har skaffat en lägenhet, eftersom den där mannen på socialförvaltningen sa att om hon skaffade en lägenhet och kom till honom med kontraktet skulle socialen betala bostaden för henne och hennes lilla flicka, sju år. Kvinnan är skild, och det hon vill är att utbilda sej. Hon har lyckats ta körkort, och lära sej simma, nästan dragit sej igenom gymnasieutbildning, pratar bra svenska trots brytning.

Hon går till socialen med kontraktet i handen, lägenheten som socialen lovat betala. Handläggaren säger nej. Han har aldrig sagt att de skulle betala. Hon har inte något att hämta där. Gå till arbetsförmedlingen, säger han, och hon förklarar att hon varit där, hon ska börja jobba fyra timmar per dag, snart ska hon börja och hon har ansökt om bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd, men det ska ta minst en månad att handlägga på försäkringskassan.

Kvinnan är så förtvivlad, hon känner ingen därnere i Skåne, och förstår inte det bemötande hon upplever. Luren i örat från handläggarens sida. Enhetschefen svarar inte i sin telefon, och de meddelanden kvinnan lämnar förblir obesvarade.

"Tänk om de tar mitt barn", säger hon, och jag hör hur gråten är på väg, "tänk om de tar henne för att jag inte kan försörja mitt barn, tänk om de tar henne och ger henne till pappan, tänk om..."

Jag säger att det inte kommer att hända. Jag säger att hon och hennes dotter är svenska medborgare, och hur saker än är så är det så, enligt lag, att kommunen där hon är skriven har ansvar för henne - och kanske främst hennes barn. De har rätt till "en dräglig tillvaro" eller hur nu skrivningen är...

Jag säger att jag ska ta kontakt med socialmänniskorna imorgon. Att hon ska se till att träffa en svensk läkare och bli ordentligt undersökt, få ett intyg som gör att hon åtminstone kan få nån sorts ersättning från försäkringskassan, om hon måste vara sjukskriven på del- eller heltid, om hon inte fixar att jobba alls...

"Jag har jobbat, som städerska", säger hon, och kanske, kanske har hon nån sgi att falla tillbaka på. Kanske kan hon behålla sin lägenhet, få sin månads praktik, eller arbetsprövning. Kanske kan jag göra nånting för henne?

"Jag vill utbilda mej, jag vill bli nånting, jag tänker göra det", säger hon, och hennes röst gör mej varm och kall, all den återhållna gråten som är på väg, all den gamla gråten som lämnat spår i rösten, men ändå den där totalt övertygande övertygelsen: hon ska lyckas. Hon ska ta hand om sitt barn, skapa sitt liv, göra sej självständig, en dag köpa en bil...

Jag säger: "Flytta från Skåne. Bo inte i den där byn, det är inte bra för dej, inte bra för ditt barn, den rasism som visserligen kan anas i resten av Sverige är så öppen, så hård och grym och förbannat obehaglig, därför tog jag mina barn och flyttade därifrån, det är ingen bra plats för dej".

Imorgon ska jag ringa. Jag ska ringa till diverse socialfolk i staden kvinnan finns, sätta en stor jävla blåslampa i röven på dem, jag ska prata med arbetsförmedling och kanske t o m försäkringskassan, trots att jag vet att det blir "vi kan inte kommentera enskilda fall" på alla håll.

Sen ska jag leta reda på nån av mina kurskontakter i Skåne. Sydsvenskan? Nånting. Kvinnan vill inte framträda med namn, men det gör ingenting.

Och jag tänker: några ord med en främling. Ett visitkort. Eller var det bara en lapp med telefon och mejl? Hon har sparat det i flera år. För att ringa och tacka, säger hon, hon hade försökt ringa men jag var troligen på semester.
Hon säger att när hennes bror, som är journalist, kommer till Sverige på besök ska de hälsa på mej, jag ska få blommor.

Jag fascineras av hur det kan bli, hur det kan vara. Och jag är jävligt glad. Glad att min lilla, lilla insats gör att en människa känner att hon kan kontakta mej i en tid av kris.

Det är stort.