Tänker att det är själva fan, och hur länge orkar man och hur länge är turen med och....
Jo, det har tagits för mycket piller igen, efter nattpermission i egna lägenheten som ser ut som ett slagfält, allt är ju nerpackat och hon vill inte packa upp för hon vet inte vad som händer.
Ingen har ringt från akuten eller IVA på natten, så jag fattar inte mycket när hon börjar prata. Sen inser jag vad som hänt. Sen inser jag att jag i princip säger "jaha", och bara säger ja när hon frågar om jag kan komma och hämta nycklar och sen åka till hennes lägenhet och hämta hennes handväska och mobil, de blev kvar när ambulansen kom. Tydligen.
Åker till sjukhuset, åker till lägenheten, hämtar hennes grejor, lämnar hennes grejor - fortfarande ingen reaktion, känslomässigt menar jag. Är bara... Tom?
Tänker att jag får ta sammanbrottet när den lille åkt till pappa igen, eller har den nya medicinen kanske trubbat av mej så att jag inte kan känna längre?
Idag lånar jag ut pengar, och säger ännu en gång "jaha" när jag får veta att hon ska till en bekant i en grannkommun över nyår, en bekant som hon träffade på psyket och delade rum med. Hur kan det tillåtas? tänker jag förstås, men inser att det är förstås så att ingen läkare vill hålla henne inlåst när hon verkar okej - för det gör hon ju, för det mesta. Men det vänder ju på en sekund? Hon har ju ingen impulskontroll?
Men vad vet jag, som sagt. Jag är ju inte läkarutbildad. Bara mamma. Förmodligen en hysterisk sådan, om man tänker efter lite. Det blir väl så, till sist.
Eller så blir det så att allt slutar i "jaha", till den dag olyckan är framme och hon råkar dö. För inte kan det gå bra om det fortsätter så här? Det har eskalerat oerhört de senaste månaderna, och den korta sejouren på (det usla) behandlingshemmet har fanimej gjort ont värre.
Och jag, jag orkar inte ens bli ledsen mer. Det är bara ett enda stort "jaha" alltihop.
4 kommentarer:
Hej
Jo, till sist blir det bara "jaha", varför vet jag inte men möjligen för att det händer gång på gång. Jag har läst din blogg ett tag och känner igen mig mycket i det du känner och skriver... har själv två "normalstörda" söner och en något mer störd dotter... som också flertalet gånger försökt ta sitt liv... (fast i hennes fall ligger en obearbetad kris som grund, hon har en autoimmun sjukdom som påverkar hennes liv och som även höll på att TA hennes liv för några år sen...) de sista försöken har jag också reagerat med "jaha - nu igen!?"
Jag känner också igen tankarna om gränssättning för/mot den som inte mår bra (dottern)... för någonstans finns ändå insikten - "jag kan inte sluta leva bara för att du inte vill..." Detta betyder givetvis inte att känslorna inte finns där eller att man inte älskar sin dotter, men jag personligen vägrar låta dem ta över - både du och jag har ju fler barn att bry oss om, för att inte tala om de försök man gör att ta hand om sig själv... för om vi inte tar hand om oss - vem ska göra det då?
Styrkekramar till dig, du är inte ensam!
Vad ända ini h-ete sysslar de med???
Skämmes!
Kliniken borde ha Lex Maria anmält sig själv x flera.
Om du vill och orkar bör du göra en anmälan till HSAN, hör av dig till mig om du vill ha stöd. Min gmail-adress finns på min blogg.
Mycket häpna kramar!
Jag är ingen expert på någonting. Vill bara låta dig veta att jag läser och våndas. Det låter ju som vansinne! Vill inte tro det är sant, men känner igen historien från andra. Svensk vård som inte fungerar. Föräldraintuition som inte respekteras och lyssnas på. Behandlingshem som saknar kompetens. Spara, spara, spara. Klart du älskar din flicka. Din tomhetskänsla är ett fullkomligt naturligt försvar - så att du fortsätter stå på benen. Hoppas du orkar ett tag till. Och att du tar den där koppen kaffe... som kanske blir ditt stöd. (Hur gitter du läsa om andras smådepp? Du har det ju så tufft!) Lycka till!
Nej, tyvärr är man ju inte ensam - och gudskelov är man inte ensam! Ibland undrar man dock om läkare borde få jobba med psykiskt sjuka om de inte själva har/har haft erfarenhet av anhöriga med psykiatriska problem...
Jag förmodar att det åtminstone kan ha funnits orsaker att anmäla både vård och kommun, HSAN och länsrätt har förekommit i många tankar, men när jag kollat har jag insett att det inte kommer att leda nånstans alls. Framförallt för att alla passar varandras rygg, om man kan säga så... En liten människa som min dotter spelar ingen roll i deras värld, det är ekonomin eller klinikens rykte eller vadsomfanhelst som är viktigt.
Och andras smådepp - är ju det viktigaste i andras liv! Lika viktigt som mina stora och små problem, så är det bara.
Det är otroligt givande att läsa om andras liv, att kanske t o m ha en eller annan liten erfarenhet att bidra med, och att såna som ni tar er tid att kommentera, att bidra med era klokskaper, är en livlina för mej! Det är det mest fantastiska i världen, tycker jag: insikten att människor, många många människor, bryr sej om andra, t o m såna de inte känner!
Utan det - vad fanns det då? Bara elände, ruskigheter som övertygar om att människor bara bryr sej om sej själva och sitt, allt det där jag har så svårt för i "riktiga" världen.
Om folk kan ge så mycket i bloggosfären måste det finnas hopp för mänskligheten!
Kram, gott slut och gott nytt år, ni fina människor!
Skicka en kommentar