Mummel om julefrid

Jaha, då var det avklarat för i år, julhelvetet....

Men det blev fint. Äldste sonen påstår att det nog är en av de bästa jularna han minns, och det är bra. Yngste sonen är knappt kontaktbar, får man ett Nintendo Wii så får man. Det är dock väldigt kul att han anser att den lilla plastrampen till fingerskateboard är lika kul. Och gitarren. Han fick en billig tysk Lidl-gitarr av mormor och morfar, tyvärr fullstor. Jag konspirerar med storebror om att hitta en 3/4-gitarr till honom, men det blir födelsedagsbekymmer, nu har han så han klarar sej ett tag!

Dottern var också här, vacker som en dag i ny klänning, lillebror var ytterligt imponerad och som den charmerande lille gentleman han är talade han om för henne hur fin hon var. Det var ett par episoder, en del ångest, men allt gick bra.

Julbordet serverades även till älskadesystervän och hennes sambo, fantastiskt kul att de kunde komma. Mormor och morfar dök in en bit in i Kalle Anka, de hade varit hos annan syster och ätit mat och fick nöja sej med godis, lussekatter, kakor, efterrätter...
Min far var i vidrig form, liksom jag. Birds of a feather. Genetiken är oomtvistlig. Rygg, rygg, rygg. Förbannade diskar som inte vill vara med, smärta som tar över och förstör och regerar.

Igår kväll hade jag så ont att jag knappt var kontaktbar, vilket är mycket besvärligt med två snacksaliga unga män i huset - ingen av mina söner vet hur man håller truten mer än ett par sekunder i taget!

Jag är så glad att jag får "låna" den lille trots att det inte är min vecka, och jag är så glad att vi, trots allt, klarar av att vara medföräldrar. Aldrig nånsin tjafs om barnet, eller vem som ska vad, eller om det är ok att byta dagar eller veckor om det kniper, det är så det ska vara.
Att jag sen undviker att umgås med fanskapet så mycket som möjligt är en annan sak, jag föraktar honom så oerhört och vill inte att den lille ska veta det. Jag vet hur känslig han är, intuitiv, och därför är det sannerligen bäst att undvika för mycket umgänge med hans far: lillsonen skulle snabbt inse hur jag känner inför hans far, och det vill jag som sagt inte.
Han ska få samma möjlighet som de stora barnen, ha sin far ifred att älska förutsättningslöst tills han själv upptäcker de dåliga sidorna.
Liksom han gör med mej, förstås...

Skillnaden mellan oss, mej och lillsonens far, är att jag inte har några problem alls att erkänna mina fel och brister och be om ursäkt när jag gjort fel, vilket jag gör. Det kan inte gullungens pappa, och det, mina vänner, är för jävligt... Det är inte mitt problem, men det blir, eftersom det är min lillunges problem.

Nåja. Nu är det dags för god fortsättning, banne mej! Lillsonen ska lämnas tillbaka till sin far, och jag ska lägga all min kraft på att - göra så lite som möjligt... Vila, göra mina sjukgymnastövningar, lägga på lite efterhand, och satsa på att bli bättre.

Men mest göra ingenting. Mest ska jag vila, och hoppas på att ingen skit händer med dottern. Jag vill ha de här dagarna, i frid och lugn med först en son, sen båda, och inga samtal på nätterna. Det önskar jag mej, såhär efter jul.