Igår läste jag gammalt jag skrivit, då, för längelängesen, skrattade och grät och insåg att ja, så känns det ju, så känns det fortfarande...
Fortfarande kan jag ligga vaken och bara se, älska honom med blicken, känna len hud och hårda muskler, hans kropp är välbekant och mina händer känner igen varenda centimeter. Visst vet jag att det inte kan vara möjligt, inte kan det vara så, men så känns det.
Jag kan ligga där och bara se, som jag gjorde med barnen då de var riktigt små och nya i världen, och inse att det finns lycka och glädje, inte bara för mammaMummel, där finns en kvinna också, en annan del av mej som sovit länge...
Det skulle aldrig hända att jag ångrar de barn jag fått, inga andra barn ville jag ha, men finns det en man i världen jag verkligen skulle ha velat ha ett barn med är det honom. Ironiskt, eller hur?
Söndagen var helvetisk. Smärtorna stora, och aldrig kom blödningen igång, jag andades och slumrade och väntade väntade väntade, och till slut fick jag två piller till och en spruta ketogan. Nu är det gjort, ingen återvändo (som om det nånsin funnits alternativ...) och jag ångrar inget - men ändå tänker jag att om det är en mans barn jag verkligen velat föda är det hans.
Igår, efter att jag läst, såg jag mej själv i spegeln. Med rent bokstavligt blossande kinder och en glimt i ögonen jag vare sej kan eller vill beskriva insåg jag att ja, det finns glädje och lycka också för mej.
Kärleken till barnen är obeskrivbar och obrytbar, utan villkor och utan gräns. Den är.
Kärleken till min man är också. Den har alltid funnits där, även om den bara då och då flutit upp till ytan, och jag undrar förstås om det är honom jag sökt under det liv vi levat åtskilda. Är det så? Är de två män jag levt med egentligen längtan efter honom?
Nog kan jag tro det när jag tänker efter, nog kan jag se likheterna med den han var då, när han var i mitten av 20-åren, livrädd för känslor och för att "bli fast", då när han försvann för att återkomma, alltid återkomma, och jag inte hade nånting alls att sätta emot när han kom tillbaka, när han såg på mej med samma blick han ser på mej nu...
Jag flyttade. Flydde. Undvek, i 25 år.
Och det fanns, uppenbarligen, en god orsak till detta. För fortfarande räcker det med den där blicken.
Skillnaden nu? Kan inte mätas. Nu har jag en mogen man, vid min sida, en man som vill göra allt och lite till för mej, alldeles självvalt, och av kärlek.
Den styrka jag får av hans kärlek är ofattbar. Min ångest är mer eller mindre försvunnen, och jag märker hur mina tankemönster är helt förändrade. Nu finns det hopp, mitt i denna förtvivlan som varit mitt liv så länge. Nu tror jag på en framtid, inte bara som existerande utan som levande. Stort, är det.
3 kommentarer:
Blir tårögd och tappar förmågan att skriva något vettigt. Skönt att det är över och jag vet hur djävulskt det är.
I skrivandets stund har jag fått veta att mitt totalknäppa X håller på med IVF med sin nya kvinna. Han 62, hon 43. Han en narcissistiskt infantil idiot som inte orkar med eller betalar ett öre för de tre barn han redan har och hon med diagnosen borderline som tydligen uppfattar honom som en lämplig person att skaffa barn med. Suck.
Stackars, stackars barn. Både levande och eventuella framtida.
Du rör vid något i mig. Blir så glad över ett inlägg från dig som återigen andas livslust! Så otroligt glad. Och sedan darrar jag till vid dina ord om kärlek som kan vara så rätt. Kan vänta så länge. Förundras över ditt, gråter lite över mitt. Vet att det ligger stor sanning i orden att vänta, att leta. Önskar absurt nog samtidigt att jag inte visste det, att Han inte visste det. Våra år blir fler än 25, kanske har de inget slut. (och jag låter så patetisk nu - jag vet! trots att jag är en vuxen, vuxen kvinna, men inte bara jag styr och nu vet jag inte riktigt vad jag skriver längre...) Kram!
Man kan verkligen undra vad det är för fel i huvudet på folk ibland... Och hur man kan vara så jävla ego att det viktigaste är att reproducera sej - inte att veta att de barn man välsigna(t)s med får/har det bra!!!
Och nej, patetiskt är det inte... Jag vet att jag genom åren ofta tänkt och undrat, funderat över vad som kunde blivit om inte om funnits.
Att vara en väldigt vuxen (medelålders tant...) kvinna innebär fanimej inte att man redan är död - även om det ofta känts så för mej, förr. Har ju insett att jag förlikat mej med den där levande döden, att bara finnas från dag till dag, timme till timme, bara överleva, aldrig leva - men nu vill jag leva. Många många år kvar att faktiskt leva, det är ganska underbart att få förklarat för sej.
För inte såg jag det så. Jag såg ändlösa dagar av överlevnad, lidande, låtsasliv. För barnens skull, alltid för barnens, inget för mej.
Nu har jag fan så mycket mer att erbjuda mina barn! Tänk, att det kan kännas så rätt att ta hand om sej själv, låta sej bli lite omhändertagen också,det trodde jag aldrig...
Skicka en kommentar