Misstag att förakta...

En sak skäms jag för, en skam som färgar rätt mycket av min vardag: jag föraktar min yngste sons far av hela mitt hjärta.

Jag har försökt, och fortsätter att försöka, komma förbi känslan, hitta fram till någon slags känsla av respekt i stället, men det är stört omöjligt.

Varje gång jag lyckats komma en liten bit på väg händer något som får mej att halka tillbaka, i ilska eller ledsamhet eller detta eviga förakt, och jag är ganska förbannad på mej själv för den saken. Det påverkar ju min lille, min underbare ögonsten, och det är förfärligt att jag inte kan vara en större människa än så...

Men faktum är faktum, och så länge fanskapet bär sej åt som han gör finns ingen möjlighet för mej att hitta minsta lilla gnutta positiv känsla inför honom.

Att lägga skuld på ett barn är fult. Hittar inte något bättre ord än det, fult är det, och en hel massa annat också. Att skälla ut ungen efter noter för att han trillar och spräcker gipset är så jävla lågt att jag är glad att jag inte var i närheten - vet inte om jag kunnat behärska mej i det läget, och behärska mej måste jag ju under ganska många år till. Att sen inte åka raka vägen till akuten för att se till att nämnda gips fixas är inget annat än grov försummelse, och jag är glad att jag hade en nära vän i närheten som kunde berätta om incidenten för mej. Jag skäms inte ett dugg för att jag ringde och manipulerade lilleman tills han själv berättade att gipset gått sönder, för då kunde jag be att få tala med den försummande föräldern och se till att han tog ungen till lasarettet - de har tusentals rullar gips däruppe, nämligen, som bara väntar på att användas till diverse frakturer...

Det var ett rent helvete för mej att släppa ifrån mej ungen i helgen, eftersom det nu är semester och meningen är att vi ska dela den så att lilleman har så mycket ledigt som möjligt i sommar. Fyra veckor ska han vara där - men det blir förstås inte så, för vare sej jag eller barnet vill att det går så lång tid innan vi ses. Det får bli helgerna, och eventuellt lediga dagar för mej, och då klarar vi det, kanske...

Han ville inte åka. Det var första gången han sa det, "jag vill inte vara hos pappa i fyra veckor", sa han, och mitt hjärta brast. För vad kan jag göra?
Det jag försöker göra är att se till att mitt barn får ha sin pappa, får ha de här åren då ju alla barn faktiskt dyrkar sina föräldrar, försvarar dem in i döden vad de än gör, är lojala intill dumhet. Jag vet ju att det går över, men jag vill faktiskt att han ska kunna tycka att hans pappa är bäst i världen, den lilla tid det nu varar.

För det går över. Det vet jag, som sagt. Har ju två vuxna barn som bevisat, och bevisar, den saken. Inte en enda gång under alla år har jag pratat skit om pappor, och jag tänker inte börja nu. Det lönar inte ö h t, det enda man uppnår är arga barn, och risken att de vänder sin ilska mot en själv.

Men rädd är jag. Jag vet ju hur han fungerar, den yngstes far. Han själv och hans behov först och främst. En enda rätt väg till vad-det-nu-kan vara, och det är hans. Inga alternativa sätt att nå mål alltså - bara ett, hans, allt annat är fel.

Inte undra på att ungen är förvirrad. Inte undra på att det blir konflikter när han kommer från ett ställe där det är endera auktoritärt eller också gör-vad-du-vill-stil. Konflikter förekommer inte, det är order eller inget alls, för pappa vill inte ha "bråk"... Fy fan.
Så när han kommer till mej blir det bråkigt. Eller vad man nu vill kalla det för... Dels har han väldigt mycket ilska i sej, allt argt han har fått lov att spara på måste ju ut, förstås, dels kommer han till en förälder som vill ge struktur och ramar, inte inkonsekvens och gör-vad-du-vill eller gör-som-jag-säger...

Nåja. Tror inte att det kommer att förändras, det här. Och jag kan inte hysa respekt för en vuxen man som säger sej vilja ha fler barn men inte ger det underbara barn han redan har någon stabil grund.

Att han sen inte klipper gräs eller ser till att det hus han absolut skulle ha kvar efter separationen är i ordning utan står och förfaller är ju tyvärr inget jag har med att göra eller kan göra nånting åt. Men det är förskräckligt att behöva ge ifrån mej det dyrbaraste jag har till veckor av osäkerhet, till ett "hem" där han inte vågar gå ensam upp på övervåningen trots att han faktiskt har bott där i hela sitt liv...
Jag önskar att jag kunde göra något, men jag vågar inte pressa, för om vi skulle bli ovänner på riktigt vet jag hur det blir: mitt barns far skulle sluta prata med mej, och det skulle drabba barnet. Moment 22 så man kan gråta...