Mummel om startpunkter

Insåg att besöksräknaren försvann med mallbytet, så nu finns en ny.

Och jag gillar det. Vi börjar på noll igen, ok? Börjar på noll, trots att det funnits så många fina människor som besökt den här bloggen, den här spyhinken, den här livräddaren...

Ni räknas förstås, tro inget annat - men det är trots allt ganska trevligt, och lite mysigt symboliskt också, att sätta räknaren på noll nu!

Jag vaknar, saknar min älskade, och tänker att det är på riktigt trots att jag ibland, när jag slinker tillbaka i mitt förra liv i min lägenhet med mina barn, kan få attacker där jag tvivlar. För hur ska jag kunna tro att allt det där starka, härliga, underbara är på riktigt? Hur ska man få sin hjärna att förstå att det stora, fantastiska är verklighet när omgivningen andas ångest och elände?

För så är det, förstås. De år jag bott här har varit alldeles vedervärdiga, punkt. Och så länge jag finns här kommer minnena att dominera. Jag känner det när jag kliver innanför dörren, känner hur all kraft, all energi, bara rinner av mej - och det är ganska förfärligt...
Men jag har bestämt mej: jag ska inte låta mej påverkas av alla negativa vibrationer här, jag ska städa bort dem allihop under den tid jag bor kvar, och sedan... Sedan lämnar jag det bakom mej.

Nu ska det bara vara ljus framtid. Nu ska dottern få hjälp att må bättre, nu ska jag må bättre - inte bara det, jag ska må bra!!!
Jag ska planera med min älskade, gå i möbelaffärer och fundera på det bästa sättet att få huset att funka för oss alla, köpa extra tv och framförallt: en ny säng. Visst är väl en ny säng en nödvändighet i det här läget?
Jo, lite fånigt kanske det är, men ändå... Inte fan vill jag att vi sover i hans gamla dubbelsäng i vårt nya hus!

(...för det förflutna ska inte ha stor plats i vårt nya liv, och det som hänt i eventuella sängar ska lämnas där, i forntiden...)