Telefonen ringer, och det är chefen.
Jo, jag är ledig, men han ringer ändå.
Och jag känner att nånting händer. Jag stelnar, musklerna i nacke och axlar drar ihop sej, och det känns som om det brinner nånstans i magen.
Så känns det när jag blir påmind om min arbetsplats. Vilket alltså innebär att situationen på min arbetsplats är mer än lovligt vidrig för närvarande.
Det är många faktorer som spelar in där, men kontentan av det hela är att jag mår dåligt av att ens tänka på jobbet, för att inte tala om hur jag mår när jag kliver in genom porten.
För jävligt. Så ska det inte vara. Jag har världens bästa jobb, jag älskar det jag gör - och det gör det hela mycket, mycket värre...
Som fackligt förtroendevald har jag ett ansvar för arbetsmiljön, och jag känner mej otroligt hjälplös. Hur fan ska jag kunna reda ut allting, hur ska jag klara av allting, hur ska jag...???
Det går inte att förtränga, heller. Jag skulle vilja gå dit och gräva ner mej i mina projekt, dra i de planerade artiklarna, snoka runt efter informationen jag behöver, börja skriva och formulera de berättelser jag vill dela med mina läsare - men det går inte.
Allt annat suger glädjen ur jobbet, och trycker ner mej en våning till.
"Du ska släppa det där, när du är här ska du bara njuta av livet" säger min älskade (älskare? pojkvän? man?) och jag svarar "Ja, ja..." och startar datorn, loggar in i jobbsystemet, mejlar, ordnar, fixar, läser paragrafer...
Nej, fy fan!
Sol. Altan. Kallt vatten. Ljudbok. Nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar