Pirrigt mummel...

Mäklare, visningar, intressenter, bud...

Jag vet inte vilket håll jag ska vända mej åt, riktigt, det känns så främmande att se sitt hem i en objektbeskrivning. Är det verkligen min lägenhet? Kan man verkligen beskriva den så?

Skurar kakel. Jo, det är snyggt med helkaklat, men det är en jävla massa plattor att putsa på när det inte bara är badrummet utan också lilltoan, kakel överallt, högt och lågt. Måste köpa en ny trappstege, den gamla gick sönder när den gjorde tjänst som entré och scen för min lille rockstjärna, och det är högt till tak här...

Det finns alltså intresserade. Beslut måste tas - ska jag acceptera första budet, en familj som har lite första tjing (beroende av om de lägger på lite på utgångspriset, då...) eller chansa på att det blir en bra budgivning med folk som kan ta över snabbt?

Den är fin, min lägenhet, det går inte att komma ifrån. Och det finns inget överskott på fyror i min lilla stad, direkt, så det finns en möjlighet att få en massa pengar, om man väljer den vägen.
Beslut och beslut, det är förbannat svårt, det här! Ska jag släppa lägenheten snabbt, slippa månadsavgiften och få loss lite pengar - eller gå med på en budgivning (som ju kan dra ut på tiden) och få loss mer?

Behöver egentligen inte så mycket pengar. Jag vill gärna kunna betala min gamle far, han var ju vänlig och lånade mej de tusenlappar jag behövde för att kunna köpa min lilla bil, men annars...?
Det är klart, det vore jävligt skönt att kunna smacka in en klumpsumma till CSN, bli av med lite av den (höga...) månadskostnad jag har på den kanten, det finns möjlighet att halvera lånekostnaden per månad - men jag klarar det ändå.

Finns faktiskt inte mycket jag inte klarar, nu när jag tänker efter! Jag kan berätta att jag just nu är på jag-kan-allt-humör, på det-finns-inga-problem-humör, och det trots att min dotter bär sej alldeles ovanligt korkat åt!

(...jag menar, även om hon nu väljer att bryta mot det kontrakt hon skrivit under behöver hon väl för fan inte skriva det på facebook??? Jag förundras ofta över hur in i helvete korkade folk kan vara, hänga ut allt och lite till för världen att se!)

Och jag kan se att jag klarat mej bra, efter förutsättningarna. Jag och barnen har haft det bra, aldrig något överflöd men aldrig utan heller - och det ska jag vara stolt över. Så! Svart på vitt, stolt ska jag vara!

Nu - nu ska allting bli ännu bättre. Jag känner det i hela kroppen, och jag känner mej alldeles trygg med beslutet att leva ihop med älsklingen.
Ibland får jag attacker då det brinner i magen, men aldrig för min egen skull, jag kommer att få det så otroligt mycket bättre. Det är honom jag tänker på, alltid honom: hur kan han vara så korkad så att han sätter sej fast med mej? Med en framtid som mycket väl kan innebära en kvinna i rullstol, med en framtid som alltid kommer att innehålla en borderline-dotter, med en framtid där han, utan tvekan, kommer att få bära det tyngsta lasset, både fysiskt och ekonomiskt?

Jag tänker tillochmed att jag ju faktiskt kan börja pensionsspara nu, för första gången ever! Är man medelålders på riktigt då, tro?
Nåja. Jag tänker pensionssparande, och älsklingen säger att självklart ska jag göra det, pensionsspara alltså, det klarar vi lätt - och han säger vi.

Alltid vi, och det är förunderligt för mej som alltid varit ensamt ansvarig...

Han säger: Men jag tjänar ju mer än du, då ska väl jag lägga mer per månad till hus och mat? Annars blir det ju fel... och jag älskar honom ännu lite mer och dyrkar marken han går på litegrann.
För honom är det så självklart. För mej så nytt och fantastiskt.

Pirrigt på alla vis. Underbart. Och för första gången på jag-minns-inte-när ser jag på framtiden med förväntan. Och egentligen skiter jag i hur mycket jag får för lägenheten, jag vet att allt är vinst och att vi kommer att klara oss fint.

Jag stannar på mitt rosa moln, och väljer glädjen. Så skönt!