Mummel om att vakna

I morse kom jag att tänka på att det är nästan tio år sedan jag började få ont, eller i alla fall få så ont att det gjorde livet mer eller mindre outhärdligt.
Jag tänker att jag ofta ofta sagt till mej själv att jag borde ha tänkt på att vara tacksam över att vakna utan smärta under de dryga 30 år jag faktiskt gjorde det - men det är ju sånt man inte vet förrän efteråt...

I nära tio år har jag alltså vaknat av och i smärta, rullat ur sängen, med skräck och fasa försökt att låta bli att skrika rakt ut när jag försöker räta upp kropphelvetet, försöker att inte lägga tyngd på någonting när jag reser mej, en sak som givetvis är omöjlig.
Den där vidriga stunden innan pillren börjat verka... Jag lyckas, för det mesta, ta upp tidningen från hallmattan, sätta på kaffe, bläddra lite i mina två morgontidningar, allt för att avleda, för att inte uppslukas och sjunka.

Varje morgon. Grått, eller helt svart.

Från midvintern till midsommar har jag nu vaknat i ljus. Jo, smärtan finns där, givetvis gör den det, det är lika svårt att få upp tidningarna, det är lika jävligt att försöka klä på sej - men runt allt, som madrassering och skydd, finns mitt rosa moln.

Jag lever i glädje, och det ger ett konstant tillstånd av förundran. Jag förundras ständigt över att vinden kan vända så totalt, att alla pusselbitar faller på plats, att det faktiskt verkar som om det ena påverkar det andra, som om glädje och kraft och kärlek smittar av sej på alla bitar av livet.

Svart blir ljus, och även om jag vissa mornar, vissa stunder på dagen, känner det som om smärtan knuffar mej mot kanten av det där svarta hålet jag överlevt i så länge så känner jag också att det inte kommer att bli så.

Som en integrerad del av mitt liv accepterar jag den, smärtan, både den fysiska och den psykiska, den känslomässiga också, men det styr ingenting längre.

Det jag trodde jag klarat har jag nu faktiskt klarat. Jag låter den vara, smärtan, låter mej inte beröras av den, jag tar emot livet och skönheten, kärleken och lyckan, och jag tänker stanna där.

Alla tjänar nämligen på det. Alla mina ungar tjänar på att ha en mamma som mår bra. Jag vet det nu.

Kärlek är den allra bästa kognitiva beteendeterapin i världen.