Mummel om insikter

Dottern är hemma på (ännu en...) permission, och vi pratar en hel del. Jag inser att hon faktiskt söker mej nu, söker mej för att testa sina nyvunna kunskaper, testa det hon ser och hör och lär på behandlingshemmet.

Förstås är det mycket "jag fattar ju ingenting" och "jag har aldrig känt mej så dum i hela mitt liv", men ändå är det så att hon fattar väldigt mycket och inte är ett dugg dum.

Vi satt och tittade i hennes hemuppgifter, uppgifter som hon säger är helt jävla omöjliga, hon kan inte, fattar inte, blablabla - men hon kan och fattar, och med lite småknuffar (verbala, inte fysiska!) tar hon ett steg till, och ett till...

Så vi pratar, och jag får veta att personalen anser och säger att hon har ovanligt mycket insikt om sina problem för att vara en borderline-are, hon ser på mej och säger att du mamma, det har vi ju jobbat mycket med, du och jag, i många år, och jag svarar att jajamen, visst har vi det, och tänker att jubel och fröjd, hon ser!!!

Det finns också fina illustrationer att använda för att få henne att fatta att hon hela tiden tar små steg, hela tiden utvecklas, hela tiden lär sej - för det fattar hon inte riktigt ännu, det där med att hon faktiskt får erfarenheter, och använder sej av dem i liknande situationer.
Som den där hemska kvällen när hon fick en riktig snedfylla och gav sej på en gammal plågoande från högstadiet, då gick hon nästan under av ångest nästa dag, hon hade inte bara rent fysiskt gett sej på en människa, hon hade också varit sådär vidrig otrevlig som bara hon kan mot en del andra, också knutna till högstadietiden... Dagen därpå fick jag hämta upp henne och sitta i timmar för att hon inte skulle låta sej själv sjunka totalt.
Det blev en parallell senast hon var hemma, en fest, folk som känt henne när hon var fjortis och hemsk. Dagen efter kom hon till mej och pratade, berättade om hur hemskt det varit, hur svårt att hantera dessa människor som berättade för henne hur hon sårat och skadat, hur hon bett om ursäkt och förklarat att det skulle aldrig hända nu - men att de fortsatt, fler hade tillkommit, fler historier om vad hon gjort, hur hon burit sej åt...
Hon mådde skit, och jag frågade om hon bett om ursäkt - och det hade hon. Jag frågade om dessa människor var viktiga för henne nu, om de betydde något för henne i dag - och det gör de inte.
Så jag sa att det faktiskt inte är hennes problem om de väljer att hänga fast vid sådant som hänt för åratal sedan, att det inte är hennes problem om de inte klarar av att förlåta. Det är deras problem, och hon har gjort det hon kan för att räta upp saker och ting...

När vi satt häromkvällen och diskuterade hennes inställning, det där med att hon inte fattar och är så dum sa jag att hon uppenbarligen inte är dummare än att hon lärt sej av det hon upplevt.
"Hur menar du?", säger hon, och jag tar ovanstående exempel för att illustrera. Hur hon vuxit, hur hon lärt, hur hon hanterar likartade grejor utifrån det hon lärt - och jag tror att hon förstod.

Faktiskt tror jag att hon förstod, och därtill tog till sej det faktum att hon faktiskt utvecklas. Lär sej. Hanterar svåra situationer - vilket hon aldrig gjort förr.

Förr stack hon, fysiskt eller mentalt. Stängde av, lyssnade inte, lärde inte, ville inte.
Nu stannar hon, mitt i det hon tycker är svårast, att se sej själv, se vilka höga berg hon har att bestiga, och hon kan förklara och berätta.

Kanske låter det helt sjukt, men när hon säger "... jag insåg att bara färdighetsträningen tar ett år och att det kanske blir så att de bedömer att jag behöver ett varv till, det var nog därför jag beställde biljetten hem nu..." och jag känner hur mina ögon vidgas, hjärtat slår snabbare: hon ser!!! Hon förstår!!! Och framförallt: hon verbaliserar.