Misstag att börja tänka

Pratar med dotterns psykolog, som inte vet hur hen ska bära sej åt eftersom dottern inte kommer till de tider som de bokat, och vad ska jag säga? Att jag vet att hon har tänkt att gå dit men att det sen bara inte blir så? Att hen borde veta hur det ligger till efter alla dessa år, att dottern inte klarar av öppenvård, inte klarar av att ta sej till kliniken?

Själv säger jag att jag inte vet hur jag ska göra. För det gör jag inte. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra nu, hur jag ska ta mej igenom all ilska som kommer av förtvivlan och frustration. Ilskan blir sorg blir ilska blir... Runt runt går det, och mellan tårar och raseri kommer bilderna i mitt huvud.

Hur det ringer på dörren. Hur det är präst och polis eller vilka det nu är som kommer med dödsbud.
Det är som om jag förbereder mej, som om jag bara måste tänka på hur det kan vara att mista ett barn, jag måste smaka på all den där sorgen, all skuld över att ha misslyckats med att hjälpa henne över eller igenom eller vad det nu är som krävs.

Vet inte vad som krävs, heller. Faktum är att hon nu är vuxen, på riktigt. Hon är vuxen, och hon måste göra sina val utan att jag ska ta på mej skuld och skam och vaddetnuär, det är inte min roll längre.

Hur är man förälder till vuxna psyksjuka?

Jag har inte ens lyckats komma till den där punkten där jag hysteriskt söker information, läser allt jag kan för att lära mej av andras erfarenheter, den där punkten jag alltid kommit till förr men inte på länge - som om jag gett upp, som om jag inte orkar med mer information, mer av andras kunskap och erfarehet.
Jag åker inte till avslutande anhörigkurs. Jag orkar inte sitta där bland de andra föräldrarna vars (vuxna) barn fortfarande kämpar, fortfarande finns kvar i behandling. Jag orkar inte sitta där och försöka ta till mej nånting av personal som inte lyckats få min unge att stanna i behandling.

Jo, jag vet... Just den ilskan är urfånig, men just nu en sorts livboj. Spridande av ansvar, kanske, kanske vill jag inte att det helt ska vila på dottern, på mej, kanske vill jag bara just nu skylla på nån annan...