Jag inser att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera livet just nu, det är som om det hela tiden ska hända grejor som gör mej medveten om hur lite jag vet, hur mycket jag har att lära, och hur jobbig och krånglig och stökig jag är.
Jag som jag är inte riktigt trevlig just nu.
Inser att jag faktiskt är osynlig när chefen och jag möts i trappan och han inte med en rörelse visar att jag finns. Det är inte en trevlig upplevelse, inte alls, och även om det kanske är en fin illustration till mej som jag är just nu känns det inget vidare.
Faktiskt.
Har varit på utvecklingssamtal med den lille, och det ger, som vanligt, upphov till en massa känslor. Blandade sådana, minst sagt. Gudskelov har lärarna (efter ett argt mejl, från mej förstås) fått ordentlig utbildning i hur man skriver omdömen om småungar, alltså inga "betyg" gällande personlighet eller uppförande... Och lär sej gör han, den lille. Han lär sej snabbt och lätt och orsakar därmed huvudbry.
"Han skulle lätt kunna glida in på en engelskalektion i fyran eller femman och klara sej strålande!", säger fröken, och forsätter med att berätta att klasskompisarna ofta går till honom och ber om hjälp, "...och det tycker han nog är roligt", säger hon, men efter en blick på lillen frågar hon om han kanske tycker att det är lite jobbigt.
"Ja, det är nog lite jobbigt", säger gossen, och jag applåderar tyst, för jag vet hur det är. Jag hatade verkligen att få på mej rollen som extralärare i stället för att få ägna mej åt mitt i grundskolan, och tycker att han gör det bra när han vågar tala om att han faktiskt blir störd i sitt...
Men hur gör man nu? Hur gör jag nu, menar jag, hur gör jag för att ungen ska fortsätta att tycka att det är kul att lära??? Hur håller man honom motiverad och stimulerad i en omgivning där han ju faktiskt inte tillåts utvecklas i sin egen takt?
Uppflyttning är utesluten, han är redan ett år yngre än alla sina klasskompisar och det får han förstås höra, och den sociala biten är svår. Han är som ett litet ufo, konverserar på en språknivå skyhögt över de flesta i omgivningen, och på barns sätt förutsätter han att alla är som han själv, förstår det han förstår, lär som han lär - och så är det inte.
Tjatar jag? Nåja. Är man uppfylld så är man, och just nu är det barnen som fyller upp, oron och ångesten styr det mesta, jag överfalls och dränks i negativa känslor, just det där jag inte skulle tillåta...
Jag är svår. Jag känner mej svår, känner mej skör och nedtryckt långt ner i skorna, balanserar på kanten av det svarta hålet - och är rädd för att trilla i.
Så mycket, och så olika. Så arg jag blir när fröken säger till lillen att han ska "vara tacksam över att han har föräldrar som fångar upp hans intressen" och presenterar grejor att jobba med, för jag vet att den där late egofixerade jäveln inte en enda gång har presenterat eller stimulerat, inte en enda gång har tagit den där promenaden som egentligen ska ta runt 20 minuter men i stället tar en timme eftersom tvååringen absolut ska "läsa" varenda siffra på vartenda hus och varenda bil för siffror är det roligaste som finns, inte en enda gång låtit ungens behov styra...
Sa åt honom att det är nödvändigt att de nyinköpta byxorna är med i väskan eftersom alla andra är urväxta, ser han inte att ungen vuxit minst en decimeter sen förra året?
Så mycket småskit... Så många inköp som måste göras och som enbart ligger på mej för att den där jag-har-konsertt-shirten-från-1988-på-mej--mannen inte ser sitt enda barns behov, så mycket osäkerhet och rädsla eftersom jag inte vet hur jag ska hjälpa dottern som står på randen av avgrunden och skär sej sönder och samman igen, inte vet hur jag ska stötta storsonen som bara längtar efter sin flickvän som är au pair och inser att han inte kommer att ta sin examen till våren eftersom han "prioriterat annat" - jag är en liten ynklig människa, och ser inte att jag förtjänar all lycka jag känner.
Så. Gnäll. Finns mer där det där kom ifrån. Mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar