Lång paus - med olika orsaker, kan man säga.
Just nu är det verklighetskrockar så det står härliga till, just nu är det trötthet, sjukdom efter sjukdom, dissociation, kanske, men samtidigt är det alldeles underbart, kärlek, lycka, hem...
Hem, ja. Har kommit hem, så är det. Både rent fysiskt, jag älskar mitt hem, jag blir glad av tanken på att åka hem, när jag kör uppför backen och ser mitt hus, vårt hus, när jag svänger in på uppfarten, fylls jag av ren och klar glädje, och relationsmässigt. Jävla ord, men vad ska man annars kalla det? När allt bara är självklart, pusslet lägger sej självt, bitarna faller på plats och det bara är tryggt och fantastiskt, när kärleken bara finns och bara växer - och relationen bara finns, då har man väl kommit hem?
Men samtidigt är det så svårt, så svårt. Dottern har lämnat behandlingshemmet, hon packade och stack. Bara sådär. Bara sådär, och efter samverkanssamtal och positiva signaler om att förlängning nog kommer att godkännas, den som står för kostnaden är beredd att ta mer kostnad eftersom det verkade fungera, och hon satt där och pratadepratadepratade om hur hon kände det som om det var på rätt väg, att hon var på väg, för fan...
Så beslutar hon sej för att lämna.
Tror att jag kraschade helt den dagen, då när hon ringde och sa att nu hade hon fattat beslutet, hon hade fixat skjuts hem, hon skulle inte stanna där utan åka tillbaka till... Ja, vad?
Till det liv hon inte klarar av, så är det. Till lägenheten hon inte klarar att hålla i ens den minsta lilla ordning, till ingentinget som fyller dagarna.
Jag ska fråga henne vad hon har för plan. Jag ska, men har inte klarat det än. Vet inte hur jag ska orka, nämligen, orka pressa henne, orka ifrågasätta, orka överhuvudtaget.
Vi har pratat mycket, jag och min älskade, för han har ju de facto inte upplevt de värsta stunderna. Storsonen var hemma på besök en helg, och pratade om hur vi haft det under de där värsta åren, och han sa det, han också: "Du vet inte hur illa det kan bli", sa han till min älskade, och kanske förstod han lite bättre då, kanske inte.
Jag är nog ganska rädd, tror jag. Rädd för vad som ska hända min enda dotter, rädd för vad det ska göra med henne, men mej, med oss alla. Fixar vi det? Fixar min stackars älskade de där värsta stunderna som jag tyvärr är övertygad kommer? Fixar han att till sist förstå genom egna upplevelser det jag försökt förklara, försökt sätta ord på?
Så nu börjar vi om, ännu en gång. Dotterns psykolog pratar om att inga yxor ska kastas i sjön, att vi ska se detta som ett tillfälligt bakslag, försöka jobba på att få henne att åka tillbaka - "...vi måste lyssna noga på det hon säger, ta allt på största allvar, och sen ska vi försöka lösa de problem som finns...", säger han, men jag tvivlar.
Jag tvivlar starkt på att det kommer att fungera, för just nu är hon i "jag-är-normal"-stadiet, och det kan hålla i sej ett par veckor, och jag tror inte vare sej behandlingshemmet eller landstinget väntar så länge.
Och det blir ingen mer gång, det är säkert, det. Blåser hon den här möjligheten är hon utlämnad åt sej själv när det gäller behandling, då är det öppenvård som gäller med allt vad det innebär av boka tider, passa tider, ta sej till sjukhuset - allt det där som är så otroligt stressande och ångestframkallande för henne.
En bit har hon kommit, långt nog för att det ska börja bli svårt och jobbigt och påfrestande, långt nog för att kraven ska komma - och då slår flyktimpulsen till. Förstås. För så är det: den falska kompetensen övertygar henne om att hon visst klarar en vardag ensam, att hon visst kan orka att vara "normal", och sen kraschar hon med dunder och brak.
Jag vet vad min mamma, mina systrar, de flesta i min omgivning, kommer att säga: att det kommer att gå så bra, så bra, hon verkar ju må bra, att jag inte ska ha en sån negativ inställning, att jag måste tänka positivt, och jag tänker att de inte vet ett skit, att de aldrig lyssnat på vad jag sagt, aldrig tagit till sej vad det egentligen är vi har att kämpa med, att de definitivt inte satt sej in i vad emotionellt instabil personlighetsstörning innebär - vadå borderline? säger de, och jag förtvivlar. Vadå borderline, hon verkar ju normal, hon verkar ju må bra, hon verkar ju...
Fan också. Vad är skillnaden på negativitet och realistiskt tänkande baserat på erfarenheter?
2 kommentarer:
Gränsen är hårfin, Mummel. Din oro känns berättigad och realistisk, sett i backspegeln. Varför tar inte dina föräldrar barnbarnets sjukdom på allvar? Skam? Eller är det mer det här "att nu får hon ta sig i kragen, ska det vara så svårt?" Det måste vara jättetungt när dina föräldrar (och syskon?) inte är med på resan.
Jag är i en liknande situation, ett barn som strular och verkligen skulle behöva någon form av hjälp, utredning, ja, vad vet jag, och min älskade är mer rak i det här än bad jag är mogen för. Jisses, vad jiddrigt det blev. Styrkekramar till dig från en urlakad syster.
Skam, skam, skam...
Det är lite av båda kanske: vägran att acceptera psykisk sjukdom (kastar väl skugga över deras "fina" familj, kan jag tro!), så det blir "nu får hon ta sej i kragen..." och så vidare.
Det ÄR svårt att förstå sej på psykiska problem, det ÄR svårt att förstå hur människor som ju, för att citera igen, "verkar så normala" har en helt annan hjärnkonstruktion - men det är också förbannat svårt när den närmaste familjen vägrar att lyssna...
"Vadå, VILL du att hon ska vara sjuk?" sa min syrra när jag ännu en gång försökt att förklara att det inte var fråga om pubertet eller hormoner, och efter det har vi inte haft så mycket kontakt.
För det är ju ännu en följdsjukdom, s a s, för att orka överleva plockar man bort alla som tar energi, som knuffar ner en ett par pinnhål till.
Beroende på ålder är utredning bra. Är det fråga om personlighetsstörning blir det ingen diagnos förrän efter myndighetsdag - och inga korrekta åtgärder kan alltså sättas in. Ta emot allt du kan, för som min egen läkare sa en gång: "Det fattar du väl att ingen kan orka nånting sånt här ensam!"
Kram tillbaka, och är det nåt jag kan hjälpa eller tipsa, säg till.
Skicka en kommentar