Jag ska jobba, och sen köra uppåt 50 mil. Just nu känner jag det som om min kropp är nån annanstans, och mina känslor helt avstängda, det enda jag känner är nog rädsla, tror jag.
Att hämta upp henne i det skick hon var häromkvällen är ren fasa, faktiskt. Hon sa: "Jag har inte duschat på en vecka, supit bort alla pengar, inte sovit, inte ätit..." och jag hör nånting i stil med "Snälla mamma, hjälp mej att bestämma mej för att fortsätta behandlingen", så jag pratar och pratar, talar om för henne att jag inte kan lova henne att det kommer att kännas bättre på behandlingshemmet, säger att hon har ett rent helvete att gå igenom - men vad är alternativet?
Dagen efter pratar jag med personal där, och får klart för mej att hon har sin plats kvar till månadsskiftet, sen blir det svårt att få fortsatt finansiering. Ringer henne och berättar, säger att jag sagt att om hon vill kör jag henne dit efter jobbet fredag, och sen väntar jag.
Sms:et kommer, hon skriver att hon pratat med sin kontaktperson och sagt att vi kommer. Och jag känner - ingenting.
Tittar på mej själv och tänker att jag borde känna glädje, lycka, lättnad, men det är tomt. Tomt och ödsligt, helt avstängt, och kanske är det normalt.
Kanske kommer alla de där känslorna när hon väl är på plats, när jag har lyckats köra hela långa vägen hem också? Kanske är jag i nån sorts chocktillstånd?
Så nu är det ännu en dag att ta sej igenom. En lång dag och en lång natt, och förresten vet jag ju inte helt säkert att jag verkligen får henne med mej, inte en sekund innan vi åker kan jag känna mej säker, så är det i det här livet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar