Mummel om skrivande

Skriv! säger jag till mej själv - och sen kan jag inte.
Totalt stopp. Inte på jobbet, där sprutar bokstäverna som vanligt, men det är skillnad.

Mitt privata skrivande har slagit stopp. När? Varför?
Är inte alldeles säker, men har en teori...

Såhär: skrivandet har alltid varit en ventil, ett sätt att få ut tankarna och funderingarna, smärtan och lidandet, och vad som kan ha hänt är att min stackars hjärna inte riktigt får ihop det. Krock där också, m a o. För om jag skriver blir det mestadels det negativa som avhandlas, sånt som är svårt och jobbigt och som jag inte vill ha studsande runt i skallen tills det blir rundgång.

Det negativa, alltså. Och det känns alldeles fel att älta negativa ting när jag har det så bra, när mitt liv faktiskt har alldeles väldigt positiva saker i sig.

Ändå. Ändå saknar jag skrivandet, och bloggen, jag saknar att kunna formulera tankar och känslor, det känns som ett hål som blir djupare för var dag och därmed svårare att ta sej ur.

Jag har min älskade, jag har min fina lillpojke, jag har ett hem som får mej att gå ner i varv, att stressa av så fort jag kör in på uppfarten, jag har en storson som artar sej strålande - ingen ung och bortskämd där, inte, vilket han påpekade i ett Facebookmeddelande när han sett första avsnittet av det där hemska programmet...

Så har jag en arbetsplats där allt är uppochner, där jag lägger mycket tid på att ombuda mej och försöka få mina kollegor att må bättre, en arbetsplats där den så mycket omtalade psykosociala arbetesmiljön är alldeles åt helvet.
Och, kanske framförallt, jag har en sjuk dotter som driver, helt utan styrning eller mål, helt utan nånting, egentligen.
Jag skulle vilja fråga henne hur fan hon tänker, vad hon har för plan, vad hon vill göra med dagen och med framtiden. Egentligen skulle jag nog vilja skaka henne ordentlig, ta ett ordentligt tag och ruska om - men jag vet att det inte funkar.
Hon undviker mej. Sms:ar bara. Ringer och gråter om hon missat bussen, om hon måste måste måste låna pengar för hon har inte ett öre förrän om en vecka - och sen festar upp lånepengarna och lik förbannat inte har mat i huset...

Jag orkar inte med den biten, och jag skäms över mej själv. Jag skäms över att jag kan lägga en massa kraft på att hjälpa och stötta mina kollegor, men inte på att göra detsamma för min dotter. Det är en hemsk insikt, jag vrider mej i skam över att jag faktiskt väljer att förtränga hela den sorgliga, vidriga situationen, att jag har fått så nog att jag klivit av.

Just nu. Så är det just nu, och jag vet inte om jag kommer att kunna kliva på igen, jag kan inte, hur jag än letar, hitta den där kämpa-gnistan som fram till nu hjälpt till att hålla liv i dottern och att hålla ihop min lilla familj...

Se - nu händer det igen. Jag börjar skriva, och landar i allt jobbigt och svårt, allt det där jag så förtvivlat gärna vill hålla ifrån mej. Förtränga. För jag vill värna mitt positiva, vagga det som en liten bebis, ta hand om och gulla med, jag vill inte sunka ner mej i elände igen. Inte möta skammen som tar över när jag börjar tänka.