Nej, jag tycker inte om det.
Jag tycker inte om att somna i nån annan säng än min egen, och jag tycker definitivt inte om att vakna på det viset.
Jag saknar inte bara mitt hus, jag saknar mina människor, vardag, alltihop - och då spelar det inte nån roll hur fyrstjärning hotellet är eller hur ljuvligt god mat jag får. Eller lite, kanske. Jo, det är inte dumt.
Självklart njuter jag av, om inte varje sekund, så av ganska mycket. Hårt, hårt jobb, mycket korvstoppning, men också en massa intressanta diskussioner och den där känslan av lyx. Det är hur lyxigt som helst att få bo så här, äta så här, leva så här, men jag är glad att det bara är ett par dagar, och bara då och då.
Jag skulle inte fixa att resa hundra dagar per år, inte femtio heller, jag misstänker att mina vandringar i unga år har tagit all den lusten ur mej. Nu trivs jag bäst hemma, med mina saker och mitt hus och mina människor, de där älskade som jag behöver vara nära för att tycka om mej själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar