Det finns både för- och nackdelar med att ha vänkontakter på exets jobb, kan jag säga. För det mesta är det förstås fördelar, jag får koll på en del jag annars inte skulle ha vetat ett skit om, men det är också ganska hemskt ibland.
Som nu. För nu har jag jävligt ont i magen över vad som kommer att hända min lille sol, min glädje i livet, min underbare lillunge...
För nu vet jag att det är ännu värre ställt än jag trodde med barnets far, och jag misstänker att det kommer att påverka oss ordentligt. Han har under en lång, lång tid misskött både sej och hemmet, varit sjukskriven för depression (inte länge, men dock), och jag vet hur det är utan att själv ha sett det eller fått upplysningar direkt från hästens mun.
Mej pratar han inte med, han har i förbigående nämnt att han inte orkar med jobbet, det är för mycket stress, men inte mer.
Lilleman har oroat sej väldigt, gråtit och sagt att pappa behöver en fru för att han inte orkar med - och jag blir förbannad, tänker på alla år som det var jag som var "frun", som det var jag som fick göra a l l t, och jag inser att jag inte alls ger min stackars pojke vad han är ute efter, nämligen medlidande med hans far...
Nu hade något tydligen hänt därhemma, saker hade gått sönder, och han hade sagt till min vän att han blivit rädd för sej själv. Och nej, barnet var inte där, gud ske lov och tack. Han sa också att han inte är alls bra förälder, han orkar inte, inte något, i somras orkade han inte klippa gräset ens på semestern (jag är förvånad över att ingen granne kontaktade kommunen...) och han säger att han "sopar av ibland" hemma.
Så nu blir det sjukskrivning, kanske en vecka, kanske mer, kontakt med företagsläkare, och prat om annat jobb.
Skiftjobb. Högst troligt femskiftjobb.
Och här kommer ont-i-maget på ordentligt, kan jag säga. För hur blir det då med barnet, det där enda lilla barnet han har och som han inte klarar av att finnas för ens nu?
Min älskade har hela tiden sagt att för hans del är det mer än okej om lillen bor här hela tiden, och det är förstås vad jag vill innerst inne, alltid ha honom här - men hur kommer han att se på saken? Hur kommer det att kännas för en nioåring när hans pappa inte kan/vill ha honom varannan vecka längre, inte kan/vill mer än fyra dagar varannan vecka?
Jag minns hur det var när vi bodde ihop och han skiftade, hur han gnällde över att han minsann aldrig fick vara ledig eftersom barnet ifråga ju inte fick vara på dagis när han var långledig utan han var tvingad att ha den lille skrutten hemmavid, och jag blir rädd.
Jag blir livrädd för att mitt lilla ljus ska känna att pappa inte vill ha honom. Att pappa hellre vill använda sin tid till annat. Att pappa tycker att det är viktigare att han själv får göra det han tycker är roligt när han är ledig än ta hand om sitt enda barn...
Målar jag fan på väggen nu, tro? Visar sej. Och jag förväntar mej att fanskapet åtminstone ska låta mej veta hur läget är - för att få veta saker som berör mitt barn på omvägar är inte ett dugg ok.
3 kommentarer:
Detta verkar som ett problem ni behöver hjälp utifrån att utreda. I det här fallet om det handlar om riktig depression så är det faktiskt en sjukdom. Pojkens pappa komme behöva hjälp. Och kasnke vore det bra om du pratade mycket öppet med din son om detta. Försöka förklara att det handlar om attt hans pappa faktiskt är sjuk och därför inte klarar av att ta hand om sonen. Kanske skulle även sonen bli hjälpt av att få prata med ngn professionell utomstående för att bearbeta detta? Jag vet inte, det är svårt svårt men detta är tankar jag får när jag läser ditt inlägg.
Kramar!!
Självklart är det så, jag har själv haft en ordentlig utmattningsdepression, så jag vet hur tungt det är!
Därtill vet jag att jag aldrig, a l d r i g, lät det gå ut över barnen.
Inte för att jag är, eller var, den perfekta föräldern, men aldrig i livet skulle jag göra som lillens far, d v s inte se till barnets bästa och försöka ta tag i problemen!
Det är lätt att "skylla på" att man fått en depression och att man därför inte "orkar med hemmet" - men om man aldrig gjort ett skit förut heller blir det lite svårt att känna den sympati som en depression kräver, vill jag lova!
Grejen är alltså att han aldrig nånsin lyft ett finger för nån annan än sej själv, och knappt det. Han säger att han inte ens orkade klippa gräset i somras - men det har han inte gjort på alla de somrar han bott i huset. Det ser ut som ett ödehus, och det har, ända sen vi separerade för fyra och ett halvt år sen, sett ut som ett ödehus.
Det är m a o mycket mer än en stressrelaterad depression här, och det skulle inte förvåna mej om det finns ganska starka aspergerdrag, med lite personlighetsstörningar som krydda på det, i botten.
Så han behöver definitivt hjälp - men vägrar att ta emot. Vägrar att se att det finns andra sätt, vägrar att se att h a n s sätt bara är ett av många, för hans sätt är Det Enda Rätta, nämligen...
Det är skitsvårt, och det är barnet som måste, måste, måste komma först. Och om jag tar första steget i detta blir jag boven...
Jag förstår att det är oerhört svårt. men kanske kan det underlätta lite för din son ändå om du kan förklara för honom att det absolut inte beror på honom utan att pappas beteende grundar sig på att han är sjuk? Ibland kan barn förstå sådant. Men visst är det svårt. Jag har dock erfarenhet av "riktig" depression i familjen och de förändrar personen helt. Och ofta försvinner allt annat än personens eget ego. Ibland kan det hjälpa med terapi, ibland med medicin och ibland med en kombination. Men ofta krävs NÅGOT UTIFRÅN, alltså personen och även familjen, har oftast svårt att reda ut det hela på egen hand.
Jag blir ändå glad när jag hör vilken fin äldre son du också har (inlägget ovan). Diu och yngsta sonen behöver all stöttning NI kan få nu! Det är svåra beslut och svårt att genomföra men jag tror det är növändigt.
Skicka en kommentar