Så har man då träffat den person som ska ersätta skitstöveln, och det verkar bra. Bra vibrationer, s a s, men det märks att vi alla är en smula desillusionerade, lite misstänksamma, lite "jajaja, vi har hört det förut", sådär.
Men ändå. Det ska bli bra, helt enkelt. Åtminstone kan det inte bli värre - eller?
Det sas iallafall alla de rätta sakerna, och om det nu är så att det är så hen tänker blir det mesta bättre!
Att uppskatta kunskap i stället för att tala om att kunskap är negativt, att se all denna kompetens som finns som något att luta sej mot i stället för att se det som något hotfullt, att tro att lokaltidning är vad som kommer att finnas kvar längst i papperstidningsvärlden eftersom den bjuder sådant som inte går att få någon annanstans - det är en trevlig förändring...
Ska försöka att lägga undan sarkasmerna och flytta fokus från förstörarmänniskan, för det får vara nog med förstörande nu. Tyvärr är de månader kvar innan skiftet, men än så länge funkar det: chefen håller sej mer eller mindre undan, finns mycket sällan på plats, och de få dagar han är där syns han inte.
Ett problem är de utvecklingssamtal och sedan den lönerevision som inte hamnar under nya chefen, för majoriteten av mina medarbetare vägrar blankt att prata med honom ("jag har fått nog med skit därifrån, jag är inte intresserad av att sitta och få höra hur dålig jag är i flera timmar"), och vad gör man? Som fackligt ombud kan jag ju bara uppmuntra till samtal, det ska ju vara för ens egen skull - men själv då?
Själv är jag rädd för att jag inte ska kunna behärska mej, att jag ska tala om för människan hur jag känner inför honom (eftersom han inte tvekar att göra det!), och jag vill inte!!!
Jag vill inte sänka mej dit. Jag vill inte släppa ut alla elakheter som jag har på kö.
Å andra sidan vill jag inte att han ska lämna oss och tro att han gjort ett bra jobb, för det har han definitivt inte.
Och kanske, bara kanske, är det något de högre cheferna insett. Den nye är nämligen den gamles totala motsats, på alla plan! Eller nästan. Åldersmässigt skiljer bara några år, den gamle är något yngre än jag, den nye något äldre. Ingenting i den gyllene medelåldern...
Nej, inget mer ältande nu, även om jag har svårt att låta bli. Dessa månader som återstår blir hemska. Varje dag med den där osäkerheten, nästan rädslan, som dyker på så fort jag slår upp ögonen, ska jag behöva ta ännu ett samtal idag, skriva ännu ett mejl, se de där kalla, kalla ögonen lysa rent hat åt mitt håll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar