Mummel om kärlek

Kan rapportera att jag fortfarande är alldeles tokkär, och det verkar inte bli bättre, snarare tvärtom...
Tänker gifta mej med denna där, because I'm worth it.

Vi pratar en del om kärlek, min älskade och jag, och en av de saker som gör att jag älskar honom ännu mer är att han verkar förstå.
Jag säger: Jag är ledsen, men du vet att du aldrig kommer att vara prio ett, va?
och han svarar: Jag skulle inte vilja leva med dej om det inte var så.

Fast egentligen är det ju två helt olika divisioner, om man pratar sportspråk. När det gäller barnen är det unconditional, den kärleken kan inte definieras eller kvantifieras. När det gäller barnen är det mer än livet självt, och egentligen borde det kanske vara lite svårt för honom att förstå eftersom han inga har. Barn, alltså.

När det gäller relationer mellan partners (vilket vidrigt ord, det där, men vad använder man annars?) finns ju alltid ett val. Det är inte kravlöst som med barnen, och jag lär mej äntligen att ställa krav. Kanske är det där jag alltid misslyckats tidigare? Tänkt att man inte ska/bör/kan ställa krav i kärlek, att kärleken själv bär allt, men jag inser nu, i mogen ålder (någorlunda) att kravlös kärlek mellan vuxna inte finns.

Allting är relativt, men just det där tror jag på. Och jag blir så glad att min älskade förstår att hur mycket jag än vill ha honom, vill ha oss, kan inget fungera om det inte står helt klart för partnern att det alltid blir barnen som går först.

Också det är förresten relativt, i viss mån. Så länge barnen är barn är det så inihelvete självklart: mammas vuxenkärlek "tävlar" inte på något plan, ska inte ta ifrån utan tillföra positiva saker.
När barnen är vuxna måste det bli annat, annars tar man ifrån något från alla.

Min älskade har skuldkänslor för att han aldrig nånsin tillät sin mamma någon vuxenkärlek när han och hans syskon växte upp, och jag säger att det ska han ge fan i, eftersom det alltid var hennes val. Hur negativ och anti han var kunde hon valt annorlunda - men det gjorde hon inte. Hon prioriterade sina barn, i alla lägen, och kanske lider hon för det nu, kanske inte, men det var aldrig han som bestämde.

Mina barn har aldrig upplevt karlar som kommit och gått. Jag träffade lillens pappa fem år efter skilsmässan, och sedan träffade jag min J drygt tre år efter lillens pappa och jag separerat. That's it. Jag har inte diskuterat saken djupare med de vuxna barnen, men jag har sett hur deras vänner med skilda föräldrar haft den ena "styvföräldern" efter den andra, och jag kan inte riktigt tycka om det.
Jo, visst behöver man kärlek i livet - men till vilket pris?

Jag hoppas att mina skilsmässobarn trots allt kan tro på att kärlek är något man ska vårda och ta hand om, inte en slit-och-släng-vara.
Och jag tackar alla lyckliga stjärnor för att min älskade vet att han är på första plats i sin egen division!