Barnafödelsedagar är riktigt speciella.
När man har en liten kille som helt enkelt älskar födelsedag blir det så att det smittar, kan jag säga. Kan inte påstå att jag älskar mina födelsedagar längre, det tycks liksom inte att det finns nån orsak att fira att man snart är närmare femtio än fyrtio, men jag minns känslan från längesen, visst gör jag det...
Att ligga vaken och vänta på att föräldrar kommer och sjunger. Att få paket redan på morgonen, och få något man önskat sej, länge. Och att se ett barns ögon lysa efter att det inte längre är nödvändigt att låtsas sova också det smittsamt.
Det var en härlig dag, helt enkelt.
Han är fortfarande glad, den lille, och extra glad eftersom en grannpojke kom och ringde på nu på förmiddagen, de leker och leker, spelar Risk och Guitar Hero, bygger lego och pratarpratarpratar, och jag skiter i att ungens närvaro beror på att hans mor och far åkt och handlat och behövde gratisbarnvakt...
Jag ägnar dagen åt att njuta av min lillkilles lycka, helt enkelt. Jag ägnar åtminstone mesta delen av dagen åt det, annars tvättar jag och packar och grejar, för både jag och den lille ska åka härifrån. Han till pappa - har åtminstone inte hört annat, så jag får räkna med det - och jag på utbildning, inte många dagar men några...
Och ja, det känns väldigt kluvet. Egentligen vill jag börja bråka som fan, tala om för barnets far att det är dags att han ser sej i spegeln och i stället för att sätta sej själv främst borde tänka på sitt enda barns välfärd. Ta itu med sina problem, skapa en positiv omgivning för ungen - men jag tänker inte säga nåt. Det måste komma från honom, och den dag det gör det ska jag dansa och hoppa av glädje och ta emot all extratid jag kan få med mitt yngsta barn med öppna armar.
Storsonen hörde av sej igår, och han ryade först om att jag ju måste se till att ungen bor på heltid hos mej, kan jag inte fatta det?!?
När jag förklarade höll han med. Han vet hur det är, nämligen. Han insåg att om jag hade sagt att han var tvungen att bo enbart hos mej som liten skulle han ha hatat mej. Han sa: "Om jag fått välja då hade jag nog velat bo med pappa också. Nu kan jag se att det skulle ha varit katastrof, och jag är tacksam över att det blev som det blev."
Klok ung man. Och han kommer att stötta och finnas för lillebror alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar