Har tankat lillens mobil, och han har alla nummer han behöver.
Mormor och morfar är stand-by, och beredda att hoppa in med övernattning och allt - om det skulle behövas.
Tog ett samtal jag kanske får ångra, men såg inget alternativ, jag ringde farfar och det var nog bra, de visste ingenting om nånting, vilket i och för sej inte var en överraskning...
Det är alltså så att lillens pappa aldrig informerar om nånting, aldrig upplyser sina föräldrar, och aldrig tar emot nån hjälp överhuvudtaget.
En gång städade hans mamma hans lägenhet (före min tid...) och blev fråntagen nyckeln. Det där med personlig integritet kan gå till överdrift.
Själv tänker jag en del på vuxna som vet men inget gör. På skolpersonal, som skall larma vid misstanke om att ett barn far illa - men inte gör, förstås, för det är alltid de vuxnas "integritet" som ska sättas främst, inte barnens väl och ve...
Nej, jag vill inte sätta dit nån. Och jag tror inte att han med vilja vill skada vårt barn. Däremot har den egofixering som var uppenbar redan innan allt detta skruvats upp till en helt ofattbar nivå. För mej. Som förälder.
Jag hoppas att hans föräldrar ser att jag inte vill illa. Jag sa tillochmed att jag förstår om deras första prioritering är deras eget barn, inte mitt, men att jag hoppas att de kan se att en vuxen människa måste ha högre krav på sej än ett barn. Farfar sa också att det inte ska var den lilles ansvar att pappa mår bra, så där är vi nog ganska överens.
Nu får vi se. Har pratat mycket med den lille om att vi får hjälpas åt så att han och hans pappa har det så bra som möjligt, och kanske behöver pappa vila och vara lite mer ifred än vanligt.
"Jag älskar min pappa", sa han, och jag säger att det är så det ska vara, att just därför är det så viktigt att vi kan jobba ihop för att pappa har det bra och mår bra - men att det inte är hans jobb... Det är aldrig barns fel, aldrig barns ansvar att se till att föräldrar mår bra, och det måste han få höra tills öronen glöder...
Svårt svårt svårt. Jag vill inte ställa till nåt, men jag måste se till att ungen har det bra. Han ska inte behöva känna att det inte går att ta hem kompisar för att det är för stökigt - vilket fallet är nu. Inte ens familjekalas kan det vara där, och därför är det förstås fantastiskt att farmor och farfar ställer upp med hus...
Så sorgligt är det, och jag vet att det jag sagt lite på skoj är en sannolikhet: lillens pappa kommer att sluta som en samlare, med tidningslabyrinter att leta sej igenom i stället för ett hus som är ett hem. Och det vill jag inte att min underbare lille son ska behöva uppleva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar