Så - nu har jag gjort det jag aldrig skulle göra igen, men det var 23 ½ år sen sist, så det känns som om det är ok.
Blir det inte mer ofta än så kan det väl vara ok att gifta sej lite???
Det var en underbar dag, och jag är så lycklig. Precis som vi ville ha det, här hemma, med en vän som vigselförrättare, överraskade föräldrar som var glada för vår skull, och mina barn nära, delaktiga, också de glada. Lilleman improviserade bröllopsmarsch på akustisk gitarr, helt fantastiskt, bättre musik kunde vi inte få.
Mina söner höll fantastiska tal. Min dotter grät, så hon kunde inte. Min far välkomnade älsklingen in i familjen, och det var fanimej första gången min mor inte hade en enda negativ kommentar, hon är lika nöjd som farsan, och det värmer mitt svarta hjärta att de - faktiskt! - anser att min käraste, min äkta man, är en positiv faktor i allas våra liv!
Lite arg var hon, för de visste ju inget om orsaken till "eftermiddagsfikat", så de kom i shorts och t-shirt, raka vägen från sommarstugan... Älsklingens mamma hade också clothes issues, hon hade tänkt att ta på sej klänning mej ändrat sej eftersom hon trodde att hon skulle frysa, och hon var så bekymrad, för "man ska ha klänning på bröllop".
Så fick världen veta, det är så enkelt nuförtiden, bara att ändra status på facebook och telefonen börjar ringa... Älsklingens syster och systerdotter kom och firade med oss, och mina systrar messade.
På kvällen kom en av mina nära vänner som jag lurat hit också, ringde och frågade om hon inte kunde komma och dricka lite vin och prata skit, och när hon insåg vad vi gjort brast hon i gråt i hallen, och jag blev nästan rädd... Men det var ingen fara, hon var så glad för vår skull, så glad att hon fick vara med på vår dag, och vi drack vin och hade otroligt trevligt långt in på småtimmarna. Bara vi, jag, min man, mina söner och min vän, och det var alldeles perfekt.
En dag måste vi bjuda till fest, men igår var inte den dagen. Den var vår, familjens, och den var perfekt. Inget mer att önska. Är inte livet underbart ibland???
6 kommentarer:
Och jag, gamla mänskan, får tårar i ögonen jag också!
Vadå kläder? Blir det fest så småningom kan de ju excellera då, mammorna, haha! Ni gjorde helt rätt!
Den nu så moderna bröllopshysterin gör mig närmast illamående. Vissa gäster får tacka nej för att de inte har RÅD att gå på vännernas bröllop.
Här kommer en näve virtuella risgryn, var så goda!
Tack, tack, tack!
Risgryn fick vi inte, det blev såpbubblor i stället, vackert så!
Och ja, jag håller med - varför ska en så privat och viktig sak göras spektakel av? Nån sorts prestigetävling, min är större än din, det väcker bara en massa obehagliga känslor för min del...
Bekanta i 45-årsåldern gifte sej förra sommaren, båda gifta förut, men vit prinsessklänning och kyrka och stor fest skulle det vara! Jag tar hellre pengarna och gör något roligare med, man kan få många trevliga fester spridda över resten av livet i stället, och lika gift är man.
Mammorna konspirerar nog för att få ta på sej finklänningen, misstänker jag, men det bjuder jag gärna på, jag fick mitt drömbröllop med drömmannen, och kan inte må bättre!
VARMASTE GRATTIS!!!!!
Underbart tycker jag! Och håller helt med olgakatt. Det handar verkligen inte om kläderna eller annat yttre. Det är ju ATT man får vara med nära och kära en dag som denna som räknas. Och såklart ATT man faktiskt TRÄFFAT sin klippa i livet. Det är inte alla förunnat.
KRAM och Grattis igen!
Så roligt, stort grattis!
Kram Yvonne
Underbart! Grattis och lycka till framöver!
KRAM!
Tack ni andra också - jag kommer att behöva alla lycka till, även om det kanske inte har att göra med äktenskapet, precis...
Skicka en kommentar