Krisar lite nu, i en bit av livet.
Det är lite konstigt, det där, för i de allra flesta bitar funkar livet utmärkt, jobag älskar mitt liv, mina barn, min man, mitt hus, min trädgård...
Trots det vet jag att det finns ett par delar som jag väljer bort. Helt enkelt distanserar mej ifrån, dissocierar mej ifrån, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte klarar av att ha dem nära.
En del är jobbet. Nästa vecka börjar jag jobba igen, trots att läkaren anser att jag ska vara sjukskriven till augusti och min chef och mina kollegor håller med.
Bara inte jag. Jag vet hur tufft det är att komma tillbaka, och ju längre tid det går desto svårare blir det. Inte bara för att det är skitjobbigt att ännu en gång ha att göra med försäkringskassan, utan för att man får svårt att vara bland folk. Jo, så är det. Har man gått hemma månader blir det urjobbigt att ha folk omkring sej, och folk omkring sej har man i mitt yrke.
Så jag bryter min sjukskrivning. Jobbar några veckor innan det är dags för semester, en sorts mjukstart, kan man säga. Några veckors jobb, sen semester, sen lite jobb igen, och så Grekland. Om det går att ta sej dit, vill säga, annars vet jag inte vad jag ska ta mej till. Ta ledigt ändå? Spara de där veckorna och satsa på en annan Medelhavssemester med man och barn i stället för en med bara man?
Ändå känns det lite vingligt, lite osäkert. Klarar jag det? Jo, jobbet klarar jag. Frågan är om jag klarar av resten av livet, eller om det blir som före sjukskrivningen då jag visserligen klarade att jobba, men sen gick hem och la mej på soffan tills det var dags för sängen...
Det är en bit. Den andra är dottern, förstås, alltid hon. Just den biten klarar jag inte alls just nu, och jag hör det i min röst när vi pratar i telefon, känner det i mitt kroppsspråk när hon är här. Distans. Jag öppnar inte den där delen av mej som är så skadad, öppnar inte dörren som gör att jag uppslukas ännu en gång av hennes problem, av hennes diagnos, av följderna av emotionell instabil personlighetsstörning.
DBT på gång, här hemma. Bra, säger jag. Och det finns förstås tillgång till anhörigutbildning där också, men jag känner att jag inte ens orkar tänka tanken. Och ska resten av familjen ens behöva lära sej var den där dörren finns?
Nej. Det klarar jag inte. Jag lyssnar när hon berättar, men tänker på hur arg hennes storebror är, hur smärtan i hans ilska krossar mitt hjärta varje gång. Han håller sej undan, fysiskt och mentalt, för han kan inte annat.
Jag kan annat. Jag vet att jag alltid kommer att finnas för henne, men just nu inte riktigt hur.
Bestämmer att jag gläds med henne i det framsteg hon säger att hon gör, i det som fungerar i hennes liv, och ger tips och råd när jag kan - men jag går inte tillbaka till rädslan, till min egen ångest, till att vända mej själv ut och in för att hon inte ska behöva.
Vi har sommarlov. Jag tänker inte låta något förstöra denna sommar, denna allra första sommar i vårt hem, vårt gemensamma hem som ska vara en fristad, ett lugn, en trygghet.
Så jag fortsätter att förtränga. Ett tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar