Igår fick jag en del insikter som är både hisnande och underbara.
Första gången jag firade midsommar drogs jag i en skrinda till ängen, där hela sommarstugeområdet samlades för gemensamt firande. Mormor och morfar, mor och far, och syskon, då två, senare tre.
Varje år samma sak, med fler och fler stugor som byggdes, mer folk som samlades, och under åren är det kanske en handfull gånger jag inte firat midsommar där.
Mina barn har med andra ord också firat där, de stora vill fortfarande dit även om vuxenlivet numera kan sätta stopp för det med jobb och annat. Den lille vet inte av andra sätt, varje midsommar under sina nio år har han varit där, dansat runt stången, köpt lotter, vunnit brassestol och bouleset och väggflagga och grill, sprungit med potatis i sked och försökt skrapa ihop så mycket godis som möjligt efter godisregnet.
Igår var andra året för min numera äkta make, och jag minns förra året då han för allra första gången i sitt liv dansade runt midsommarstången... Han imponerades, hade inte trott på min beskrivning om hur min midsommar ser ut, och han var liksom jag alldeles nöjd igår också!
Midsommarlunch i stugan med mor och far, och jag ser hur de skiner upp, lever upp, av mitt yngsta barn - sista barnbarnet... Jag sörjer lite, för så var det inte med mina två stora ungar, de har aldrig fått ha den mormor och morfar som den lille har. Men ändå känns det fantastiskt, att han inte bara är mitt ljusbarn, min glädjespridare, utan också deras. Vi äter, jag diskar trots min mors protester, och sen packas fika och vi går ner till ängen där alla samlas, kanske 75 personer, kanske tillochmed fler.
Dragspel och klarinett, och lillen vill fortfarande vara med och dansa, om mormor hänger på. Lotterna köps in, och jag har den där årliga klumpen i magen, påminner sonen om att vi troligen inte vinner ett skit, men om han får en vinstlott, kan han välja boulesetet så att vi slipper be att hans pappa skickar med mitt som jag lämnade kvar i huset (och som aldrig används. Det vet jag eftersom gräset inte klipps och det därmed är omöjligt att spela nånting där i trädgården...).
Han vinner, och inte bara hans lilla vackra ansikte lyser upp, vi delar alla hans glädje.
Mamma ser sej omkring och säger att vi är den familj som funnits där längst. Jag inser att de varit där, varit med, i 46 år, att det skulle kunna bli 50-årsjubileum om de nu inte gör allvar av pratet att sälja...
Vi pratar om förändring, om hur det var i början, ett rum och kök, generationsboende på hög nivå, kanske tre, fyra stugor till i området som bonden styckade av i sommarstugetomter...
Nu är det mer park än skog, och många av de gamla, de som fanns under min uppväxt, är borta, har sålt eller dött rentav. Den snälla tanten som gjorde sockerkakssmet åt mej och syrran och lät oss läsa serietidningarna hennes son hade. Vännen som var lite idol i barndomen och senare älskare som gick bort i en olycka för några månader sedan. Och bonden själv, han som hade huset på kullen med sjön som altartavla, som hade små lamm varje vår som vi fick gulla med, han har varit borta länge och fruns släktingar som ärvde låter allt förfalla runt sej, ladan som lammen var i rasar snart över vägen, huset som jag och syrran skulle bo i när vi var vuxna ruttnar runt sina korkade ägare.
Allt förändras, försvinner, och jag är rädd att mista det.
Just nu är jag dock så tacksam. Tacksam över att jag fått ge mina barn det jag själv fick, midsommarfirandet utan alkohol som fokus, sjön där de alla lärt sej simma, och stugan som nu har tre sovrum och alla mod cons. Skogen och allt som hör till med bär och svamp, abborrfiske och kantarellmackor...
Jo. Tacksam. Glad och rofylld och tacksam. Hur stort är inte det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar