Dottern ringer för att säga att hon betalat tillbaka lite av det hon lånar, och det blir ett väldigt konstigt samtal för min del.
Jag känner hur långt borta jag är. Hur jag tänker över varje ord, rullar runt det i hjärnan innan jag talar, undviker och håller mej borta ifrån.
Ändå frågar jag om hon pratat med psykologen, den psykolog som en gång släppte allt och på sin lediga tid åkte in till akutpsyk i stora staden med henne eftersom de, när hon kom ensam, bara skickade hem henne igen. Den psykolog som jobbat häcken av sej för hennes skull, vänt ut-och-in på sej och skakat fram pengar till behandling trots att det inte finns landstingspengar till sådant längre. Just den psykologen, som sökt henne i flera veckor nu.
"Jag hann inte svara, var långt ifrån telefonen, och jag har inte ringt tillbaka än", säger hon.
"Gör det då", säger jag, och sedan drar jag mej undan igen.
Bakom väggen, den vägg som ska skydda mej och min äkta make (!) och min lille son från borderlineframkallade kriser. Den vägg som jag reste när jag kände att nu, nu blev det en grej för mycket, nu känner jag mej alldeles för... Sviken? Jo, kanske. Eller mer besviken, kanske, för hur det än är så är det hennes liv, hennes val, och den hon sviker är inte mej, det är sej själv.
Kanske är det just det, att jag så starkt känner att hon låter borderline styra, att hon sviker sej själv igen, flyr ifrån möjligheten att få det bra igen - och nu känns det slutgiltigt.
Det känns alldeles för slutgiltigt. Den här gången finns ingen väg framåt, såvida hon inte åker tillbaka, tar ansvar för sitt liv, tar emot behandlingen hon behöver trots sin rädsla. Den här gången är det vägs ände, för jag har inget mer att erbjuda.
Jo, jag kan finnas här, stötta i det jag kan. Problemet är att det jag kan stötta henne i inte räcker till, inte på långa vägar räcker det. Att ha en mamma är nog bra - men relationen mamma-barn är inte mamma-barn när barnet blivit vuxet är det inte samma grej. Mamma är inte den som tar hand om allt. Mamma räddar inget längre. Mamma är inte den som tar ansvar,
Jag distanserar mej och håller väggen uppe. Det finns inget annat sätt att överleva för mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar