Vaknar med en krypande känsla i kroppen, en obehagskänsla som gör mej otroligt rastlös, jag vet inte vad jag ska göra med mej...
Det är otroligt obehagligt att få en sån här känsla i kroppen, särskilt när det inte finns en konkret anledning, särskilt när jag inte kan sätta fingret på varför eller ens hur.
Så jag tvättar, chansar på att regnet håller sej borta, och hänger tvätten ute, barfota i daggigt gräs, lite kyligt men ack! så härligt med moder jord under fötterna, direkt mot skinnet.
Pysslar med mina växter, och tänker att det är dags att plocka ut alla krukväxterna, ställa dem på altanen så att de också får uppleva lite sommar. Att få stå ute, eller åtminstone på altanen, verkar vara nyttigt för dem, och just nu hoppas jag att mina citron"träd" ska få en riktig växtboost - lilleman älskar dem, framförallt det faktum att de kommer från kärnor vi planterade för tre-fyra år sedan, han är helt fascinerad över hur en liten liten citronkärna kan växa till en kraftig planta. Vi plockar ett blad då och då, gnuggar det mellan fingrarna och njuter av doften, och han skrattar...
Jag känner hur jag bara flyter omkring, plockar lite där, vattnar lite här, och hela tiden den där rastlösheten, den där känslan av... Vad?
Orkar fan inte med mej själv när jag blir såhär. Vill bara ha svaren, serverad pang bom rakt på, inte gå såhär och känna att det är något, att det finns nånting som stör, men inte kunna sätta fingret på det, inte kunna hitta fram till vad det är som får min värld att bli skev och oigenkännlig.
Tappar fokus, och känner hur smärta och rädsla är på väg att ta över igen, och det får inte hända. Jag kan nog aldrig helt komma över min rädsla, men jag kan hålla mej på rätt sida av den där gränsen, fortsätta att hålla i ratten - det är jag som styr. Inte smärtan. Inte rädslan.
Jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar