Väcks av telefonen, och det gör inget, för det är min Älskadesystervän.
Min bästa vän. Och lillasyster. Syster och vän - det är ingen given sak.
Har två till, och vi har inget gemensamt. Inte mycket utom blodet, då.
Trots det är det såhär: jag vet, och de vet, att om hjälp och stöd behövs ställer vi upp för varann. Är det inte underligt?
Numera är det så att vi träffas ytterst sällan, och inte heller pratar i telefon särskilt ofta. Vi lever liv som skiljer sej för mycket, och har värderingar som också skiljer sej för mycket.
Inte jag och Älskadesystervän, där går telefonlinjerna över milen som skiljer varma, trots att vi är väldigt olika, lever olika liv och tycker olika saker om det mesta - men ändå... Hon är den som står mej närmast, så är det bara.
De andra? Skulle kunna vara vemsomhelst.
Utom då det kniper. Då jävlar. Då finns vi där, för varann, trots allt som annars står emellan.
Det är en kraft icke att förakta. Faktiskt.
3 kommentarer:
Du säger så fina ord till mig, tack. Blir glad av dem, önskade jag kunde göra någonting för dig. Kramar.
Linda: syskon är syskon, och vad det egentligen är som binder är ibland riktigt mystiskt...
Camilla: jag kan bara säga detsamma. Jag önskar jag kunde säga eller göra nåt som hjälper dej!
Du vet hur du når mej.
Kram!
Dock har det nog inte med det att göra. Har redan gjort massa sånna tester på vårdc. Det är nog mest skit allting! Saknaden efter Hanna känns förstås fruktansvärd och även mitt eget liv har ingen mening känns det som. Men det blir nog bättre tids nog. Det HOPPAS jag på! God Jul på dig!! :) Kramar.
Skicka en kommentar