Mummel om storebror

En helveteshelg, rent känslomässigt sett.
Eller kanske inte?

Min underbare äldste son har till sist kraschat, han också. Han ringde, natten till lördag, rätt full. Och förtvivlat gråtande. Han grät och grät och grät. Det var.... Ja, hemskt. Fast bra, också.

Ett av mina stora bekymmer har varit hans oförmåga att hantera situationen. Hans "jag orkar inte prata om det". Hans bortskjutande av mej, av syrran, av allt som har med hennes sjukdom att göra.

Nu brast det alltså. Och han var så himla ledsen.... Rädd och ledsen. Livrädd för att nåt ska hända henne.
"När det gäller mej själv kan jag klara vad fan som helst, mamma, men dom jag älskar, henne och dej och lillebror, det klarar jag inte..."

Han har nån sorts uppfattning om hur en Man ska uppföra sej också, tror jag. Jag har försökt ta det ur honom, och det tänker jag fortsätta med.

"Men gubben, ibland måste man tillåta sej att vara svag för att kunna bli stark", sa jag. Som faktiskt lyckades hålla mej lugn och fin trots väckt mittinatten och trots ämnet som sliter sönder mej lika mycket som det gör honom.
"Men jag förstår ingenting" gråter han, "jag förstår ju inte mamma, hur ska jag kunna förstå, hon är ju inte som du och jag, jag förstår inte..."

Sen ringde han sin syster. Trots att jag försökt allt för att få honom att ge fan i det.
"Gör det, men gör det när du är nykter", försökte jag.
"Då vågar jag inte", sa han. "Jag har inte festat sen i slutet på november eftersom jag blir så här ledsen då, jag måste prata med henne nu".

Jävlar, vad jag var rädd. Hon var nämligen ute med kompisar (är här, hos mej, hela helgen!!!). Nån halvtimme gick. Sen kom hon. Iskall. Genomvåt. Inte nykter. Och gråtande.

Jag svepte in henne i en filt och i mina armar, satte mej med henne i soffan.

"Jag vill inte att han ska vara rädd för mej", grät hon.

Så jag förklarade. Om att det inte är rädd för utan rädd om och att hon är älskad och värdefull av och för honom. Jag tror hon förstod. Lugn blev hon, och efter några knäckemackor och varm och torr pyjamas sov hon.

Inte jag. Unnade mej ännu ett sammanbrott, för jag behöver gråta, jag också. Sen måste jag vara stark mamma igen, för en liten som inte vet vad allt det här handlar om och som dyrkar sin storasyster, för en dotter som är på väg mot en ljusare framtid via behandlingshemmet (det måste bara vara så) och för en ung man, min vuxne son, som nu måste gå igenom sitt hittills svåraste i livet, och inte vet hur man gör. Förstås.

Jag måste få honom att inse att han behöver fejsa det här nykter. Med stöd. Och jag hoppas att dotterns behandling involverar familjen - för det behöver vi. Vi är vilse, vi också, nämligen.