Mummel om ännu en domedag

Ja, jag har beslutat att lägga mer tid på bloggen.
Från början var den en panikåtgärd. En rädda-mej-grej. Och - framförallt - en ersättning.

Jag har haft en blogg förut, en riktig livlina, en utväg och ett sätt att ventilera allt svårt, allt det jag inte kunde förstå, men den sprack som ett troll i solsken.

Hon letade reda på den, min dotter, och använde den emot mej. Naiv och okunnig medelålders mamma trodde hon sett till att vara anonym, att det inte fanns ett enda vis att knyta bloggen till person. Men hon kunde, förstås. Hon kände igen sej. Och jag, mitt nöt, hade använt mitt namn då jag reggade mej.

Så jag fick höra av De Professionella vilken usel människa jag var som lämnade ut min dotter på det viset. Jag tror hon var nöjd. Tills hon insåg att hon skurit av det enda sätt hon hade att få veta nåt om hur jag fungerade.

Och den här bloggen? Ja, gissa.. Hur anonym den är... Det är klart, på nåt vis måste det väl gå att spåra den till mej. Och gör hon det igen så - får hon nog skylla sej själv, tror jag jag bestämmer. Kränkningen hon utsatte mej för sist - att jag använder det där motbjudande ordet, kränkning, beror på att hon gör det, ständigt - sitter som en nål, men jag sätter mej över den...

Domedag idag. Jag är medbjuden, men fungerar ju nuförtiden som deltagande observatör, inget annat. Mor till vuxet barn. Ingen "makt" alls, över nånting. Min roll: att vara mamma. Alltid är jag hennes mamma. Jag finns för allt det stöd jag kan ge - i det jag känner jag kan stödja, vill säga. Jag kommer inte att säga ja och amen till allt hon anser, tycker, vill. För jag är en alldeles egen människa med lika stora rättigheter som hon har.

Det är så svårt, det där, och vad jag håller på med är nog självpeppning. Jag måste göra mej stark, eftersom det enda jag vill fortfarande är att linda in henne i bomull, skydda henne från allt ont, ta smällarna åt henne, se till att hon inte behöver lida av konsekvenser av val och beslut - men det får jag inte göra.

Jag får inte vara möjliggörare längre. Vet nån hur det känns när man inser att man varit möjliggörare? Som att brännas levande, dränkas i syra, bindas i en myrstack...

Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta skada sej själv, psykiskt och fysiskt. Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta att skada andra. Jag har gjort det möjligt för henne att helt dominera mitt liv så till den grad att mina söner fått stå tillbaka, en av dom under hela sitt liv.

Inte såg jag det så! Jag ville ju bara vara en bra mamma. En bra mamma som tog bra hand om sitt barn, stöttade, skyddade, hjälpte...

Idag ska mycket av hennes framtid avgöras, det är balans på mycket vass knivsegg. Beroende av vad hon väljer, den myndiga, vuxna unga kvinnan, avgörs mycket av hennes framtid.

• Hon kan ta den svåra vägen, och fortsätta med skygglapparna på, inte se sin sjukdom, sina störningar, se sej själv som "normal" och resten av världen som störda.
• Hon kan ta emot den hjälp vi tillsammans efter åratals slit lyckats få, med ett nätverk av stöd som håller på att byggas, iallafall.

Jag kan bara sitta där, och ha en enda sak att säga, ett enda oåterkalleligt beslut som jag bara måste hitta kraften att stå fast vid: hon flyttar inte hem till mej igen. Det vore det värsta som kunde hända henne - och mej och lillebror.

Mummel om stressreaktioner

Så kommer det förmodligen att stå på mitt framtida sjukintyg. Det är nära nu.

Funderar på hur mycket man tål innan man bryts, och kommer fram till - ungefär såhär mycket.

Nu orkar jag inte, och det är uppenbart. Möjligtvis har semester något med saken att göra, att jag inte har jobbet som... Ja, avledare, kanske? Möjligtvis är det så att semestern, liksom förra året, domineras av psykisk sjukdom och dess följder. Eller störning. Eller vad det nu är.

Förra året: dotter försöker ta livet av sej, skär sej i strimlor, in och ut på barnpsyk, vill inte bo hemma "för att jag gör så att mamma mår dåligt", ja fyfan. Jourhem. Rymningar. Psyket. Jourhem. Rymning. Rum på folkhögskola. Krasch, självskador, psyket.

Men det var förstås efter semestern. Semestern tillbringade jag i en källarbunker, för det var där de hade föräldrasängen på barnpsyk.

Och i år... Hon bryter mot permissionsavtal, och jag, som ju är den utsett ansvarige, "skvallrar". Tough love, det är svårt. Vi grät mycket, hon och jag, i varandras armar, och pratade mycket också, vilket är en stor förändring jämfört med förra året. Då gick hon in i en näranog katatonisk tystnad. Hon var inte arg på mej, men drog igång sitt självhat och -förakt, och jag, jag försöker säga att vi alla gör misstag, lär dej för fan... Fast jag vet att det inte funkar så med henne.

Sen, åter på behandlingshemmet: fetångestattack med bitna armar och svimningar och hela köret. Enda orsaken till att de inte tog henne till sjukhus var att den ende som är stark nog att brotta in henne i en bil när hon är i det läget var ledig. Ambulansen tar inte såna fall. Om inte polisen hjälper till. Och det tyckte de, personalen alltså, skulle lägga sten på hennes ångestbörda... Just ja, skurit sej hade hon också.

Nästa dag skar hon sej igen, och visade, och bad att få bli körd till sjukhus innan hon gick in i panikångest. Där blev hon kvar ett par dygn.

Sen. Sen rymde hon. Eller följde med på rymning. Och rökte hasch.

De dagarna knäckte mej, kan man säga. Att nu veta att det nästa vecka är möte, igen, med social och psykiatri och behandlingshem, för att diskutera vad som ska hända nu, är.... Överväldigande? Övermäktigt?
Grejen är att jag inte kan göra ett skit, nämligen. Förmodligen ska jag vara väldigt väldigt glad - hon vill ju ha mej med. Kanske för sista gången, eftersom detta möte inte kommer att gå som hon vill. Inte alls.

Hon vill, förstås, leva ett vanligt liv, ett liv som vanliga artonåringar gör. Hon vill ha eget boende, klara sej själv. Hon vill, hon vill.

Vad hon visar är att hon inte klarar av det. Inte klarar att ta ansvar för sitt mående. Hon klarar inte av att ha praktisk, ens på deltid. Hur ska hon då klara sej?

Det är så hemskt att se, att höra, att veta att hennes verklighetsuppfattning inte alls har med vår verklighet att göra, vi andra som lever i det riktiga samhället där man måste jobba för att få pengar.

Hon har inte fattat att hon inte längre kommer att behandlas som ett barn. Nu är hon vuxen, och det är fan inte kul att vara.

Och jag, jag håller också på att krascha, det vore ju snyggt? Inte bara dotter på behandlingshem, vi har också mamma på låst avdelning, för hon löstes visst upp i stressreaktion med ångestsyndrom, hoppsan...

Mummel om ludd

Livet är luddigt. Omluddat. Som om inget berör längre, allt är liksom...

Ja, luddigt.
Det tar tid att hitta reaktioner, på allt. Det är otäckt.

Jag satt hos psykgubben idag och blev bara lite lätt irriterad över att han uppenbarligen inte hör vad jag säger - vilket borde göra mej rasande, eftersom det ju faktiskt är min tid att bli hörd.

Men inte. Jag säger att jag är uppgiven och hopplös och inte vet vad jag ska göra. Han säger att de som skär sej gör det för att det minskar ångesten.

Goddag yxskaft. Idiot. Jag vet att jag satt och berättade för honom hur jag gör för att hantera saker: skaffar information. Och precis hur mycket som helst därtill. Vilket innebär att jag inte bara känner till teorin bakom självskadebeteende utan också hur skärandet rent faktiskt funkar rent fysiologiskt.

Ändå blir jag inte förbannad, som sagt, utan tänker bara att jaha, han ser mej inte heller. Hör mej inte. Som de andra så kallade proffsen.

Undra på att ungen känner sej sviken av alla. Det finns ju ingen som lyssnar.

När jag som är vuxen och därtill rätt luttrad både genom egna erfarenheter, yrkesmässiga erfarenheter, och en jävla massa teoretiska kunskaper blir helt avtrubbad och luddig, vad ska då inte hon bli?