Livet är luddigt. Omluddat. Som om inget berör längre, allt är liksom...
Ja, luddigt.
Det tar tid att hitta reaktioner, på allt. Det är otäckt.
Jag satt hos psykgubben idag och blev bara lite lätt irriterad över att han uppenbarligen inte hör vad jag säger - vilket borde göra mej rasande, eftersom det ju faktiskt är min tid att bli hörd.
Men inte. Jag säger att jag är uppgiven och hopplös och inte vet vad jag ska göra. Han säger att de som skär sej gör det för att det minskar ångesten.
Goddag yxskaft. Idiot. Jag vet att jag satt och berättade för honom hur jag gör för att hantera saker: skaffar information. Och precis hur mycket som helst därtill. Vilket innebär att jag inte bara känner till teorin bakom självskadebeteende utan också hur skärandet rent faktiskt funkar rent fysiologiskt.
Ändå blir jag inte förbannad, som sagt, utan tänker bara att jaha, han ser mej inte heller. Hör mej inte. Som de andra så kallade proffsen.
Undra på att ungen känner sej sviken av alla. Det finns ju ingen som lyssnar.
När jag som är vuxen och därtill rätt luttrad både genom egna erfarenheter, yrkesmässiga erfarenheter, och en jävla massa teoretiska kunskaper blir helt avtrubbad och luddig, vad ska då inte hon bli?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar