Mummel om sömn

Vaknar alltför tidigt, och det har jag gjort länge nu. Jag känner tydligt hur negativt det påverkar, och kanske försöker jag tillochmed använda det som ursäkt - om det innebär att jag inte ens kan sova måste jag väl börja tänka på att inte träna längre...???
Nej, inte så. Får inte låta mej gå dit, måste fortsätta med det långsiktiga tänkandet!

Men om man inte får sova blir så mycket så fel. Jag märker att jag påverkas väldigt, och det är inte i en positiv riktning, precis...

Jag minns när barnen var små, eller kanske snarare när mina pojkar var små, och inte är det positiva minnen, direkt, heller. De var båda två i princip utan sömnbehov, och på den tiden började mina dagar senast halv fem. Glada småungar är fantastiskt, men jag kunde inte riktigt uppskatta det vid den tiden på dygnet, det minns jag tydligt.
Min äldste son vaknade varannan timme i säkert ett år, och jag minns hans första leende. Vid halv tre-tiden på natten, med mej som en trasa, ammande - och han släpper bröstet och fyrar av, och jag blir klarvaken, så lycklig, den lyckan vilar som en pärla i mej, och bevisar att det går att uppskatta det mesta trots att man blivit en zombie av sömnbrist.

En tid var tidig morgon min favorittid på dagen. Jag ställde klockan för att vakna tidigt, tidigt, för det var den enda stund jag hade helt för mej själv, innan barnen skulle vakna och gå till dagis eller skolan. Den stilla stunden var värd så mycket att jag utan att tveka gick runt på fyra, fem timmars sömn, men då var jag ung och friskt. Har jag verkligen en gång varit ung och frisk? Jomenvisst. Nånstans långt inne i min hjärna finns minnen av den tiden, det är jag övertygad om, det är bara det att jag inte kan komma åt dem... Jag minns så lite, och det gör mej så ledsen, och jag vet att det är jag själv som orsakat det: jag trodde att jag skulle klara allting, orka allting, och det gjorde jag inte.
Att ha småbarn, studera på mer än heltid (jag tog två examina på 3 ½ år), jobba extra för att få familjens ekonomi gå ihop eftersom dåvarande maken "byggde upp sitt företag" och därmed inte kunde bidra med mer än småsmulor till familjens ekonomi (fyra personer på studiemedel plus svartjobb några timmar i veckan, hur fan gick det till??? Tur att Myrorna fanns!) slet mer än jag nånsin kunde ha föreställt mej. Jag trodde på allvar att jag klarade av det, klarade allting på max fem timmars sömn per natt - och så var det ju inte. Jag tappade bort mej själv, och gjorde mej sjuk. Därom är jag övertygad!

Nu har jag inte en enda underbar bebis som håller mej vaken, nu har jag en objuden gäst som gnager och river och ger mej mardrömmar om björnar som äter mej levande. Det är en stor skillnad, det, kan jag tala om, och att vakna helt efter en natt av frossa och svettningar som avlöser varandra är inte roligt.
Så hur gör jag för att vända på detta? Hur gör jag för att smärtan inte ska ta över mej igen, ta över och göra mej till ett monster man inte kan ha i möblerade rum??? Hur gör jag för att inte tro att jag ska klara allting, hur ger jag mej själv tillåtelse att använda mina erfarenheter, de erfarenheter som säger att jag inte fixar det om jag inte sover - att jag inte ens är ung och frisk längre?
Jag tror att mina sömnproblem också hänger ihop med det faktum att jag hela tiden väntar på katastrof, också. Jag är hela tiden beredd på att telefonen ska ringa, att samtalet om att dottern skadat sej igen, eller försökt göra slut på livet, kommer, jag är tillbaka i läger där jag måste ha båda telefonerna nära på natten, bara om utifall...

Nej, inga piller. Jag har nog av sånt. Jag vill inte döva mej, inte droga mej till sömns, så jag måste hitta på något annat.

Runt runt runt går det, hjärnan går i spinn och känslorna visslar omkring, och jag hittar inte ut. Fan också.

Mummel om sommarlov

På väg uppför trappan och kvällens högläsning vänder sej lillsonen om, tittar på mej och säger:
"Mamma, det ska bli så roligt imorgon!!!"
och jag tappar nästan luften av lycka.
Jag inser hur stor min oro har varit de senaste månaderna, hur mycket jag ängslats för hur han har det, min lille guldpojke, mitt ljus, min älskade sladdis...

Att veta att han går och lägger sej lycklig, full av förväntan inför nästa dag, är en så stor glädje att jag har svårt att hitta ord för det. Jag lägger mej själv full av glädje tack vare de där få orden, tack vare bilden av hans vackra lilla ansikte och ljuset i hans ögon när han ser fram emot imorgon mer än han gjort på länge, länge...

Givetvis gör det mej också ännu mer orolig och ängslig inför nästa skolår, men vi har bestämt en sak, jag och mitt vackra barn: vi tänker inte på nånting annat än att det är sommarlov, att det är allra första veckan av sommarlovet och det är många många dagar fulla av äventyr och glädje kvar innan allvaret tar vid igen.

Så har vi bestämt, och det känns fint. Nu har vi sommarlov, och varje dag är värdefull och fantastisk!

Mummel om krafter

Jag droppar svett på datorn och filurar på om det verkligen kan vara värt det - har ont från de två diskbråcken i nacken för första gången på åratal, och det får mej att må dåligt i hela kroppen. Kan förstås inte bero på mycket annat än den fysiska belastning jag envisas med att utsätta min stackars gamla kropp för, och det krävs en hel del för att jag ska klara av att knyta på mej skorna och gå ner i källaren.

Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...

Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.


Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???

Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...

Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.

Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.

Mummel om småsakers värde

Jag är vinglig nu, på alla möjliga sätt.
Fysiskt är det inte värst bra, men det är ju ganska självförvållat, jag belastar kroppen mycket genom träningen, men meningen är ju att det i förlängningen ska bli bra, jag ska bli starkare, kanske tillochmed friskare, och då krävs ganska vidriga smärtnivåer under en period...

Mentalt - ännu värre. Jag märker att jag distanserar mej från det mesta, håller ifrån mej mycket mer än vad som är nyttigt för mej, men just nu kanske det är nödvändigt för att överleva?
Frågetecknet är starkt, kan jag säga, men just nu är det faktiskt så att jag inte klarar av att tänka på hur dottern har det (nej, hon hör inte av sej), hur lillen har det hos pappa (försöker bara se till att han har det så bra som möjligt när han är här, och att han är här så mycket som möjligt), hur mina föräldrar mår...

Jag vet att det inte är bra att vara så långt ifrån sej själv, men det är som om jag är tvungen att helt fokusera på mej själv och den plan jag har för mej nu, och jag vet varför också: annars orkar jag inte fortsätta.

Men: jag försöker ta vara på de underbara vardagligheter som är lycka. En eftermiddag med solsken, i trädgården, badminton med lillen trots att jag inte klarar av det så bra, pressa i solen med lillen i en "koja" under/bakom solstolen så att han kan spela Nintendo DS trots den gassande solen tills jag har vilat mej nog mycket för att klarar en stund till med badminton, titta på min käre make när han pysslar i trädgården - det är lycka. Eller Lycka, tillochmed, för den stilla fullkomlighet jag känner måste vara något versalt...

Om jag inte klarar av att känna de positiva känslorna behöver jag verkligen söka hjälp, nämligen. Om jag inte klarar av att förstå hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är kommer jag att gå under.
Så jag jobbar hårt på att se till att jag inte glömmer bort att uppskatta hur rikt mitt liv är, och vilken otrolig tur jag har, och har haft. Trots allt. För det negativa får inte ta över. Låter jag det göra det är det lika bra att ge upp helt och hållet, och det tänker jag banne mej inte göra!

Idag blir det massage, och det är bra. Ännu ett träningspass, förstås, jobba igenom smärtan, känna hur jag blir starkare och starkare, hur jag faktiskt kan kanalisera styrkan som finns därinne, någonstans, för att göra livet ännu bättre.

Bra är det redan, nämligen. Det vet jag när jag ser mitt vackra barn bli brunare och brunare, hur hans hår blir blondare och blondare, hur han trivs med livet och oss och hur han, i alla lägen, hittar på bra saker att göra och säga. Där är Livet, i sin fulla prakt, och det ska jag vara rädd om. Ta hand om. Uppskatta.
Inte låta mörkret krypa på mej och ta över. Aldrig mer det, heller!

Obehags-mummel

Vaknar med en krypande känsla i kroppen, en obehagskänsla som gör mej otroligt rastlös, jag vet inte vad jag ska göra med mej...
Det är otroligt obehagligt att få en sån här känsla i kroppen, särskilt när det inte finns en konkret anledning, särskilt när jag inte kan sätta fingret på varför eller ens hur.

Så jag tvättar, chansar på att regnet håller sej borta, och hänger tvätten ute, barfota i daggigt gräs, lite kyligt men ack! så härligt med moder jord under fötterna, direkt mot skinnet.
Pysslar med mina växter, och tänker att det är dags att plocka ut alla krukväxterna, ställa dem på altanen så att de också får uppleva lite sommar. Att få stå ute, eller åtminstone på altanen, verkar vara nyttigt för dem, och just nu hoppas jag att mina citron"träd" ska få en riktig växtboost - lilleman älskar dem, framförallt det faktum att de kommer från kärnor vi planterade för tre-fyra år sedan, han är helt fascinerad över hur en liten liten citronkärna kan växa till en kraftig planta. Vi plockar ett blad då och då, gnuggar det mellan fingrarna och njuter av doften, och han skrattar...

Jag känner hur jag bara flyter omkring, plockar lite där, vattnar lite här, och hela tiden den där rastlösheten, den där känslan av... Vad?

Orkar fan inte med mej själv när jag blir såhär. Vill bara ha svaren, serverad pang bom rakt på, inte gå såhär och känna att det är något, att det finns nånting som stör, men inte kunna sätta fingret på det, inte kunna hitta fram till vad det är som får min värld att bli skev och oigenkännlig.

Tappar fokus, och känner hur smärta och rädsla är på väg att ta över igen, och det får inte hända. Jag kan nog aldrig helt komma över min rädsla, men jag kan hålla mej på rätt sida av den där gränsen, fortsätta att hålla i ratten - det är jag som styr. Inte smärtan. Inte rädslan.
Jag.

Mummel om smärta

Såhär:
när hon säger att hon inte tänker stanna i behandling går något sönder i mej.
Nånting viktigt, så viktigt, går i bitar, och det gör fysiskt ont.

Hjälplös ser jag hennes liv rasa. Utan att kunna påverka eller inverka får jag stå bredvid och försöka överleva också det.

Jag känner hur nånting i mej ger upp. Orkar inte mer, inte en gång till runt den onda cirkeln, inte en gång till i frustration och hjälplöshet, uppgivenhet är ett bättre alternativ.

Jag känner: så länge jag var hennes mamma kunde jag stötta och hjälpa och göra, nog mycket för överlevnad. Nu är hon vuxen, och får lov att själv ta konsekvenserna av sina val.

Hur det ska gå till vet jag inte, men en sak vet jag: mitt liv ska aldrig mer styras av borderline.
Jag ställer inte upp på det längre. Det blir inga fler samtal till myndigheter, inte mer pengar att "låna", inga fler vaknätter med ångest över vad hon gör.

Hon anser att hon har verktygen hon behöver för att klara sej. Jag anser att det visserligen kan stämma, men att hon inte har någon möjlighet alls att få ett liv under de förutsättningar som finns nu.
Hon har valt. Och jag lämnar över hela ansvaret till henne.

Jag är inte längre ansvarig, och att skriva det gör så ont att jag inte kan andas ordentligt.
Jag har också valt nu. Jag vill ha mitt liv, inte styras av borderline längre. Aldrig mer.

Fru Mummel här!

Så - nu har jag gjort det jag aldrig skulle göra igen, men det var 23 ½ år sen sist, så det känns som om det är ok.
Blir det inte mer ofta än så kan det väl vara ok att gifta sej lite???

Det var en underbar dag, och jag är så lycklig. Precis som vi ville ha det, här hemma, med en vän som vigselförrättare, överraskade föräldrar som var glada för vår skull, och mina barn nära, delaktiga, också de glada. Lilleman improviserade bröllopsmarsch på akustisk gitarr, helt fantastiskt, bättre musik kunde vi inte få.

Mina söner höll fantastiska tal. Min dotter grät, så hon kunde inte. Min far välkomnade älsklingen in i familjen, och det var fanimej första gången min mor inte hade en enda negativ kommentar, hon är lika nöjd som farsan, och det värmer mitt svarta hjärta att de - faktiskt! - anser att min käraste, min äkta man, är en positiv faktor i allas våra liv!

Lite arg var hon, för de visste ju inget om orsaken till "eftermiddagsfikat", så de kom i shorts och t-shirt, raka vägen från sommarstugan... Älsklingens mamma hade också clothes issues, hon hade tänkt att ta på sej klänning mej ändrat sej eftersom hon trodde att hon skulle frysa, och hon var så bekymrad, för "man ska ha klänning på bröllop".

Så fick världen veta, det är så enkelt nuförtiden, bara att ändra status på facebook och telefonen börjar ringa... Älsklingens syster och systerdotter kom och firade med oss, och mina systrar messade.

På kvällen kom en av mina nära vänner som jag lurat hit också, ringde och frågade om hon inte kunde komma och dricka lite vin och prata skit, och när hon insåg vad vi gjort brast hon i gråt i hallen, och jag blev nästan rädd... Men det var ingen fara, hon var så glad för vår skull, så glad att hon fick vara med på vår dag, och vi drack vin och hade otroligt trevligt långt in på småtimmarna. Bara vi, jag, min man, mina söner och min vän, och det var alldeles perfekt.

En dag måste vi bjuda till fest, men igår var inte den dagen. Den var vår, familjens, och den var perfekt. Inget mer att önska. Är inte livet underbart ibland???

Mummel om stilla glädje

Jag tar en paus från solen, och tänker på att det gäller att ta vara på de underbara stunder livet bjuder på...

Igår var en av mina bästa dagar, och det hände egentligen ingenting. Förutom att vi besökte lokala blomsterhandeln och lokala konditoriet och talade om att vi tänkt gifta oss litegrann imorgon, kunde de stå till tjänst? Det kunde de. Och det blev så fina buketter, en till mej som är bruden (!) och en till dottern som deklarerat att hon minsann är brudtärna, och kavajblommor till pojkarna, samma sorts ros som i min bukett. Har ställt alltihop i kylen, tillsammans med Snövittårta med marsipanhjärtan på och mousserande vin, både med och utan alkohol...

Lillen var med och valde blommor, och han plockade också ut det fåniga lilla brudparet som ska stå på tårtan. Han är lite sur på att det inte ska vara "svarta och vita kläder som det brukar vara", men accepterar att han får vänta tills bror och/eller syster går och gifter sej.
Är lite ängslig för att han ska tycka att det inte är bröllop nog, för en borgerlig ceremoni här hemma blir ju inte precis som de bröllop han sett på tv, men jag tror att kollegans fru, som är vigselförrättare, gör det bra.

Så varför var igår så fin? Förutom blomsteraffär och konditori blev det klädinköp till den lille bestmannen, och glass på torget i sol och hetta. Bara vi, tillsammans, i lugn och ljus och kärlek. Så hemma, upp med piltavlan, och så var det pilkastning och fotboll, lillen och grannens grabbar, och jag fick sitta och se på, se glada, svettiga barn leka, i min trädgård, där syrenerna blommar, och bättre kan man inte ha det.

Jag och min älskade ser på varandra och säger att det är såhär livet ska vara. Behövs inte mer. Det är, helt enkelt, perfekt.

Och jag är tacksam.

Mummel om quick fix

Har en stunds förtvivlat tänkande bakom mej, en stund av brinnande önskan att hitta ett piller som tar bort all smärta, tar bort alla fel i kroppen - jag tänker m a o precis som dottern! Och alla andra med kroniska problem, tror jag, vill vi inte alla ha en quick fix, blir vi inte alla förbannade och förtvivlade när läkare och annat löst folk envisas med att säga att det krävs mycket arbete om vi ska må bättre???

Idag vill jag inte arbeta för det. Jag vill må bra, vara frisk och stark (och smal, jo, det vill jag också, men mest i smyg), utan att behöva lida så in i helvete för det.

Vill inte träna, det gör ont. Men om jag låter bli gör det också ont, hur gör jag då?

Drar ner på medicinen, lite i taget, och konstaterar att det går - men inte mer än så. Hur mycket är mentalt beroende? Alltså, hur mycket lutar jag mej på pillren? Är det värt den extra smärtan när jag försöker ta mindre? Rädslan igen, den sitter där som ett jävla monster och säger åt mej att jag ju inte kan ta bort några mediciner, då gör det ännu mer ont, och det orkar jag ju inte. Eller gör jag?

Självklart är det det. För kroppen måste ju ta stryk av all denna medicin, och ju mindre jag behöver desto bättre måste det väl vara? Självklart.
Så jag jobbar med psyket, slåss mot rädslan, och ger mej inte. Inte ännu. Letar anledningar, dock, det är jag fullt medveten om (dotterns idiotbeslut, föräldrars växande hälsoproblem, lillens problem i skolan, det finns mycket att hänga upp "Nej!" på, men jag måste ha ett "Ja!" nu...), men hittills har jag inte vikit ner mej. Hittills säger jag många fula ord och kämpar på. Svära och skrika är nödvändigt, för där är mycket ilska, även om ilskan ofta är sekundärkänsla, i botten ligger rädsla och ensamhet.

Är jag inte fantastiskt insiktsfull?
Hjälper det?
Nejnejnej...

Idag slutar jag röka igen, bara för att lägga på ännu en svårighet. Och varför inte? Lika bra att ta allt på en gång, eller hur?

Vad jag ska göra idag: fixa en tårta till söndag, och blommor. En brudbukett, faktiskt. Lite annat också, för visst ska gossarna ha en blomma i något knapphål, och visst ska dottern ha en liten bukett, också?
(Lilleman säger att han ska vara "en sån där fästman som bär ringarna", och jag lär honom att det heter bestman och säger att han absolut ska bära ringar, och dottern, den stollan, säger att hon är min brudtärna... Vad gör man? Klart hon är, om hon säger det!)

Mummel om i mitten

Tillbringade halva dagen igår på akuten, som anhörig.
Inser att jag nu kommit till den ålder där det om det inte är barnen så är det föräldrarna.

Blev förbannad innan dagen var slut, också, för jag kan för mitt liv inte förstå varför läkare tycker att det är ok att behandla vuxna människor som fyraåringar.
Att sitta bredvid när min drygt sjuttiårige far behandlas som en liten unge, och inte bara det, som en mindre vetande liten unge, gjorde mej rasande, och den doktorn tänker sej nog för innan han bär sej så åt en gång till...
Jag får lov att erkänna att akutmottagningen inte är min favoritplats. Jag får lov att erkänna att jag faktiskt får ganska ordentlig ångest av att komma in där, minnen, dofter, ljud kastar sej över mej och jag blir så rädd, så rädd...

Och jag måste ännu en gång vara den som är stark och lugn.

Blir lite ledsen, också, för jag känner hur jag tappar fokus, ännu en gång tappar bort mej själv i sammanhanget, hänger upp allt på att jag ska finnas där för andra, orka för andra, inte för mej själv.

Hur bryter man det?

Jag fortsätter med den plan jag har för mej själv. Ringer min kurator som jag inte träffat på ett år och ber om stödsamtal, men där finns inga tider förrän i början av juli. Får gå ändå.

En storasyster ringer och talar om hur saker och ting ÄR, och jag blir bara trött. Hon var inte här, hon vet ingenting - men hon vet allt.
Så kom då hit, åk dina trettio mil och styr upp allt, tänker jag, och sedan skjuter jag ifrån mej, hon berör mej inte, hon vet ingenting och förstår ännu mindre, så prata på, bara, jag lyssnar inte.
Fyra barn har mina föräldrar, och av nån underlig anledning har det blivit jag som finns där. I viss mån ett till av mina syskon, men kan det undvikas så försvinner hon in i sitt eget, för hon har ju ett liv, hon också.

Vill inte tänka på vad som händer om en av dem försvinner, om en av mina föräldrar blir ensam kvar. Orkar inte ens fundera över vad det blir, så jag låter bli.

Nu ska jag fokusera på mej själv. Träna kondition och få massage. Försöka vistas i samma rum som storasyskonen framåt kvällen, utan att bli förbannad och säga elaka saker. Det är deras bästa gren, inte min, och jag tänker inte sänka mej till den nivån.