Tillbringade halva dagen igår på akuten, som anhörig.
Inser att jag nu kommit till den ålder där det om det inte är barnen så är det föräldrarna.
Blev förbannad innan dagen var slut, också, för jag kan för mitt liv inte förstå varför läkare tycker att det är ok att behandla vuxna människor som fyraåringar.
Att sitta bredvid när min drygt sjuttiårige far behandlas som en liten unge, och inte bara det, som en mindre vetande liten unge, gjorde mej rasande, och den doktorn tänker sej nog för innan han bär sej så åt en gång till...
Jag får lov att erkänna att akutmottagningen inte är min favoritplats. Jag får lov att erkänna att jag faktiskt får ganska ordentlig ångest av att komma in där, minnen, dofter, ljud kastar sej över mej och jag blir så rädd, så rädd...
Och jag måste ännu en gång vara den som är stark och lugn.
Blir lite ledsen, också, för jag känner hur jag tappar fokus, ännu en gång tappar bort mej själv i sammanhanget, hänger upp allt på att jag ska finnas där för andra, orka för andra, inte för mej själv.
Hur bryter man det?
Jag fortsätter med den plan jag har för mej själv. Ringer min kurator som jag inte träffat på ett år och ber om stödsamtal, men där finns inga tider förrän i början av juli. Får gå ändå.
En storasyster ringer och talar om hur saker och ting ÄR, och jag blir bara trött. Hon var inte här, hon vet ingenting - men hon vet allt.
Så kom då hit, åk dina trettio mil och styr upp allt, tänker jag, och sedan skjuter jag ifrån mej, hon berör mej inte, hon vet ingenting och förstår ännu mindre, så prata på, bara, jag lyssnar inte.
Fyra barn har mina föräldrar, och av nån underlig anledning har det blivit jag som finns där. I viss mån ett till av mina syskon, men kan det undvikas så försvinner hon in i sitt eget, för hon har ju ett liv, hon också.
Vill inte tänka på vad som händer om en av dem försvinner, om en av mina föräldrar blir ensam kvar. Orkar inte ens fundera över vad det blir, så jag låter bli.
Nu ska jag fokusera på mej själv. Träna kondition och få massage. Försöka vistas i samma rum som storasyskonen framåt kvällen, utan att bli förbannad och säga elaka saker. Det är deras bästa gren, inte min, och jag tänker inte sänka mej till den nivån.
2 kommentarer:
Du är en sådan underbar människa att jag aldrig slutar att förvånas. Du finns där alltid för de dina, även om det ger dig själv en smärta som är svår att stå ut med. All cred till dig!
Det är självklart jobbigt att vara anhörig, vare sig det gäller ens ungar, syskon, föräldrar eller vad som helst. Minns när mamma fick en hjärtattack (som jag tar på mig skulden för... dessvärre), jag höll på att få en själv där och då... Mitt i en egen dålig period vilket ledde till att jag skar mig mellan brösten, precis där mamma skulle skäras upp... Ett sätt att få ut smärtan, inte konstruktivt alls. Nu vet jag att det finns så mycket bättre metoder (eller vet jag? jag vet inte...)
Men du gör helt rätt i att inte låta någon jävla idiotläkare komma med nedvärderande saker om din far. Vad fan är det för sätt? Jag blir uppriktigt upprörd, och ledsen för din skull.
Du får axla så mycket, så otroligt mycket att jag inte förstår hur du fortfarande orkar stå upprätt (?)... Men du verkar ändå tänka på dig själv mitt i all skit, och det är otroligt viktigt! Du kan inte bara ge och ge och ge... du måste våga "ta"/"få". Ett sätt är ju att ta hand om sig själv och det verkar som att du börjat tänka på det mer nu, eller har jag fel?
Förresten. Till något annat, typ min blogg. Jag är så otroligt tacksam för alla dina varma och kloka ord hos mig, du rör mig ofta till tårar. Ledsen att jag är dålig på att besvara kommentarer, men du... du känns. Och du känns så äkta.
VEM SOM HELST som har DIG i sitt liv, kan skatta sig lycklig!
Men - glöm inte dig själv!
Kram och massor med kärlek och omtanke!/puff
Gumman...
Självklart vet du att det finns bättre metoder! Men jag förstår, du kan vara säker på att jag förstår, att det ibland känns som om det inte finns annat än den "lätta" vägen. Jag pratade med dottern om det häromdagen, om hur lika våra livssituationer egentligen är, det är bara det att mina problem är fysiska och hennes psykiska. Terapiformerna skiljer sej, men det som finns, det e n d a som finns, är valet vi måste göra: endera väljer man liv och lägger det arbete och den smärta som krävs, eller också ger man upp och har inget liv, överlever bara en dag i taget, eller minut, eller sekund.
Vissa dagar är det för svårt, gör för ont, och då måste man unna sej att bryta ihop, gråta och förbanna och vältra sej i den där eviga önskan att bara få vara "normal" (whatever that is...), men sen är det bara att jobba på. Om man inte vill finnas i dimman, i det svarta hålet, i ingentinget.
Så kan det bli, och jag tror att jag, med min egen sjukdom, mina egna val, har en bra grund att förstå en del. För jag vet ju faktiskt hur det är att dra omkring på något som alltid kommer att finnas, något som inte kan "botas" utan bara hållas i schack, något som gör livet i stort och i smått svårare än för den som är "frisk".
Många citattecken där. Grejen är att jag inte anser mej sitta inne med några sanningar förutom min alldeles egna, och den går ju inte att applicera på allting! Jag ser ju hur t ex mina föräldrar inte kan förstå, hör hur min mor efter alla dessa år pratar om att "bli frisk" både när det gäller mej själv och dottern - hon fattar inte grejen, inser inte att det är såhär vi ÄR, att det bara är att lära sej leva med o-friska barn och barnbarn, acceptera oss som vi är... Det gör hon förstås inte, och det gör ont. Jag själv lägger inget negativt i någon av diagnoserna, de helt enkelt ÄR, men jag ser ju hur människor ofta blir rädda, sjukdom (oavsett om den är psykisk eller fysisk) skrämmer skiten ur många!'
Vi måste som sagt unna oss våra låga dagar, och försöka låta bli att låta dem suga ner oss i hålet igen - för det är ett val. Spelar ingen roll hur svårt det är, valet har vi alltid, eller hur?
Du kämpar så tappert, och jag önskar så att det fanns en quick fix för dej, för min biodotter, för mej, men så är det inte...
Kanske ska vi lära oss nåt i detta livet för att slippa gå igenom samma grej i nästa, vem vet? Du finns i mina tankar, vet du, och jag läser, både på och mellan raderna...
Kram!
Skicka en kommentar