Det finns ju positiva saker att mumla om!!!

Kom på mej själv med att vara värsta domedagspredikanten, och vet ni vad? Det är jag inte.

Om sanningen ska fram är det faktiskt precis tvärtom. Konstigt nog. Om man frågar omgivningen, alltså.

Såhär är det alltså: den här bloggen är min ventil, och det innebär uppenbarligen att mitt liv verkar vara... Totalt mörker.

Mitt liv är inte totalt mörker. Jag har två underbara söner, som är friska och glada. Nästan. Den äldste har en liten höstsvacka just nu. Allt är tråkigt - kurserna suger, lärarna suger, korridorrummet suger...

Å andra sidan far han lite hit och dit på frilansknäck och tjänar fan mer pengar än jag, den lille filuren... Man skulle kanske ha satsat på sportjournalistik istället???

Och den lille. Den lille är ju bara ljus, han lyser upp ett rum, ett hus, en stad, en värld, bara genom att finnas. Han har kunnat glittra busigt med ögonen sen han var tre veckor ungefär, och det gör han fortfarande. Ofta!

Älskar sin mamma gör dom också, båda två. Om man ska tro vad dom säger, åtminstone. Vilket måste göra att jag har några goda sidor som jag delar med mej av.

Så är det. Det finns ljus. Även om jag mest beskriver mörkret här.

Sånt måste också få finnas, nämligen. Här är min fristad.

Misstag att sova länge...

Kvällsjobb fuckar upp det mesta, må jag säga...

Jag börjar visst hämta mej från småbarnstidens sömnstörningar (efter tjugo år, det är fascinerande...) för jag kan sova länge på morgonen nu. Ibland.

Som igår. När syrran ringde och väckte mej vid tio. Då skäms jag? Och undrar varför?

Jag menar, jag är ju faktiskt ledig, och har inget alls att göra, förutom allt det där jag undviker.

Som att städa, t ex. Det skulle jag behöva nu, faktiskt. Ska ju faktiskt ha nattgäster över helgen, och tänk om de är dammallergiker?

Nyss var allt skinande rent. Nyss hade jag städat ut allt gammalt, all gammal skit som låg i hörnen, börjat det nya - och nu är det ännu en gång igendammat, så går det till.

En gammal vän säger att den bästa investering hon gör är den svarta städerskan (nej, inte svart svart, utan svartbetald) som kommer en gång i veckan, men där går min gräns. Jag har nån gammal ingrodd vänsteråsikt om att jag faktiskt inte vill bryta mot lagen.

Så jag förmodar att det får bli dammtrasa och dammsugare och moppar och allt det där idag. Imorgon är det för sent. Imorgon är det dags att jobba igen, nämligen, och då måste den gamla kroppen vilas för att klara jobbpasset.

Jag. Hatar. Att. Städa.

Och nu, tack vare eller på grund av, den långa morgonsömnen kan jag inte kicka igång. Jag vill bara skrutta runt och göra sånt jag vill, inte en massa jävla måsten...

Mummel om reklambanners

Fascineras av det jag ser när jag slinker in på bloggen.

Sorgebearbetning. Sömnproblem? Vi har svaret! Och så lite KBT, förstås, KBT måste det vara...

Tur att man har humor, och kan se det roliga i det hela. Och det passande.

Lite kan jag rapportera om hur verkligheten ser ut utanför min lägenhetsdörr: dotter hemma, utskriven direkt, förstås. Så går det till. Första vardagen får de förhoppningsvis inte längre suicidala åka hem, för det är rysligt ont om plats på psykvårdsavdelningarna.

Och säger patienten att hon, eller han, mår bra och inte vill dö längre så tror läkaren förstås på det och säger att de ska ta kontakt med sin läkare/psykolog/kurator i öppenvården.

Jahapp.

Själv mår jag illa, och är en pissdålig journalist. Har inte ens öppnat tidningen idag, orkar fan inte se skiten jag producerade (eller gjorde jag? minns inte riktigt? Jo, det blev nog tre grejor, iallafall, trots allt sådär, men om vad???) och är glad att jag inte ska jobba imorgon, så är det.

Jag vet inte om det kanske slutar med att jag hamnar på samma avdelning som dottern just skrivits ut ifrån. Vissa dagar tror jag att det är så det kommer att gå, om jag har otur.

Har jag tur hinner jag dö innan nån lägger in mej.

Men så tänker jag bara ibland.

Inte idag. Idag har jag köpt mej ett tidningsställ och en stickkorg. En flätad spånkorg med handtag som går att fälla upp och ner, en sån där som man kan ha som picknick-korg om man vill och om det nån gång skulle bli väder för det.

Kanske tänker jag måla den. Förslag på färg?

Mummel om bubblan, igen

Så har jag gått in i bubblan.

Här måste jag nog sitta ett tag, och försöka få vardagen att verka som vardag trots att det inte finns nån alls. Vardag, alltså.

Jag ska jobba kväll, så jag har några ångesttimmar på mej. Samtal att klara av - socialen, inte kul, arg blir jag också, men lyckas behärska mej när det kommer skit som "men så står det i vår journal" och jag känner att guuuuud, så praktiskt, man skriver saker i en journal, nånting som är en människas tolkning av den stunden, och kallar det Sanning, men inte hjälper det...

När jag frågar om hon tycker att det stämmer det där som står i journalen blir det tyst. Och så kommer det en massa "hoppas" och "tror" och "kanske", sånt där som är en fet käftsmäll när det gäller - mitt barns liv. Eller död. Välj själv.

"Vi kan aldrig garantera nånting", den var också fin, tyckte jag. Och alla icke-svar, på frågor som "varför tog ni inte hänsyn till behandlingshemmets åsikt att hon inte var klar att skrivas ut", t ex. Svaret? "Så uppfattade vi inte att de tyckte."

Uppfattade??? Finns det nåt att uppfatta???

Skitsamma. Man är inget mot myndigheter, så är det bara. Och är det så det kniper ordentligt kan hon, soctanten, alltid ta till "det var under tiden jag var borta".

Att det där mötet där alla var överens om vad min dotter behövde ogiltigförklarades dagen efter motiverade hon med att "jag hade inte läst journalen ordentligt", och då pratar vi inte min dotters läkarjournal utan socialens journal. De har sin egen agenda och sina egna utgångspunkter.

"Jag tror nog att jag kan mitt jobb" kom också, och då... Ja, då sa jag att det betvivlar jag inte alls att hon tror, men tycker hon att det funkar bra för min dotter, det här upplägget?

Så är rundgången igång, då: Vi kan aldrig garantera, hon är myndig, man måste ta hänsyn till, blablabla...

Hennes sjukdom, då, den som gör att det inte går att utgå från norm, som gör att alla som har med henne att göra måste inse att hon inte lever i riktigt samma verklighet som vi andra, hur mycket kan hon om den? Nog för att fatta beslut som går emot medicinsk expertis, tydligen.

Men nu kan minst halva kostnaden läggas på landstinget. Det är huvudsaken...

Och jag går in i bubblan. Skriver politik, polisnotiser, åtal, söta små reportage om dagisbarn eller pensionärer eller kanske en och annan nöjesgrej, för det är så det är att vara lokalreporter.

Också där ska man täcka upp allt...

Mummel om gråt

Det har gått bra mest hela morgonen. Jag sov länge, mest för att jag inte somnade igår kväll/natt kan jag tänka mej, och sen lite pyssel och donande, plocka i och ur diskmaskin, stryka det sista av tvätten, skriva lite, surfa lite...

Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...

Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...

Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.

Pysslar lite till.

Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.

Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.

När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.

Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.

Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.

Mummel om Overkligheten

Bakar äppelpaj med lillsonen, tvättar, försöker fungera som småbarnsmamma.

Det går väl... Sisådär. Jag känner att tankarna är långt borta, på en låst vårdavdelning i grannstaden eftersom det inte fanns plats här.
Jag är glad att lillsonen frågade om han får Sova Över (jo, det låter så då han säger det, med stora bokstäver!) hos mormor och morfar inatt, och att de sa ja till förslaget.

Jag behöver Ifred och sova och jagvetintevad.

Nu är jag tillbaka i Overkligheten, och det är en totalt surrealistisk känsla. Jag försöker ju intala mej varje gång, i varje mellanspel, att nu, den här gången, går det bra, det händer inte igen, såklart att det inte gör - samtidigt som jag ju vet att det gör det. Händer igen.

Idag var hon åtminstone sammanhängande, hon visste också var hon befann sej. Det gjorde hon ju inte igår, och då var det otäckt att prata med henne. Idag: fortfarande otäckt, men det har med mina egna känslor att göra, inte med hur hon är eller mår. Hon är trygg, på en plats där hon inte kan göra illa sej, men det är inte jag.

Jag filar på formuleringar i mitt huvud. På vad det är jag ska skriva till socialen nu, när det tog lite drygt tre veckor av deras "vi har resurser i hemkommunen för att se till att hon är trygg" tills hon inte orkade mer och tog alla tabletter hon hade. Hon ska inte ha några tabletter. Hon ska få de hon behöver för dagen, inte mer. Men - det finns nog inga resurser för att se till det?

Så hur?

Vet inte om jag orkar nu. Nu försöker jag bara överleva de skuldkänslor jag har, för att det här kunde hända, för att jag inte åker dit in i dag, vilket jag inte kommer att göra, för att jag kanske inte ens åker dit imorgon - det har jag inte bestämt ännu. Vet inte hur det är med bussar, och jag vet inte om bilen går fram och tillbaka, tio mil...

Overkligheten rules.

Panikmummel

Så har det hänt.

Samtal från IVA, tabletter. Hon är okej. Men ändå.

Jag är glad att jag var hos mamma och pappa när samtalet kom, att jag skickat sms till henne under dagen så de hittat mitt nummer i hennes telefon, glad att pappa tog den lille och höll honom borta när jag...

När jag bröt ihop, litegrann.

Sorgen. Och sen ursinnet - det här är vad soc gjort mot henne, om de tillåtit henne att få ett halvår till i behandling hade hon fixat det, det vet jag.

Jag vet det, och behandlingsassistenterna och läkaren och terapeuten på behandlingshemmet, alla försökte vi be och böna, skrika och gråta (nej, det var nog bara jag som skrek och grät när jag tänker efter), men i tuffa besparingstider spelar en ung människas liv ingen större roll.

För dem.

För mej är insatserna för höga, och den här känslan av maktlöshet är fullkomligt fruktansvärd.

Nu vet jag inte vad jag ska göra, förutom att jag kommer att göra det jag tror att jag måste. Vilket innbär informera min chef när jag kommer, och sen sätta mej och ringa samtalen. Till IVA, till soc. För jag tror nog inte att de har en aning vad som hänt.

Hon hade tagit alla piller i sin dosett, och sen larmat. Hon vill ju inte dö, förstår ni, hon klarar sej bara inte själv och vet inte hur hon ska orka uttrycka det eftersom hon så gärna vill.
De som svarade på larmet, vanliga hemtjänstteamet förmodar jag, hade i sin tur larmat ambulans. Tyvärr hade de inte sett till att information om vem hon var kom med till sjukhuset, så det tog tid innan de var säkra på det. En i personalen på barnpsyk kom ner och identifierade henne, och efter att ha sett efter, sett att det inte fanns några noteringar om sekretess, tog sköterskan beslutet att ringa mej, på numret jag messat från.

Att skriva det där... Jag gråter, förstås. Det har jag gjort sen igår eftermiddag, fyra timmar efter att hon kom till IVA, fyra timmar var hon där utan att jag visste det, fyra timmar innan de visste vem hon var och kunde ringa mej.

Det finns änglar i världen, och en av dem är sköterska på IVA. Hon är säkert mamma också, det tror jag.

Och idag? Idag gör jag det jag måste, eller tror att jag måste. Ringer samtalen. Och försöker att inte ryta i ursinne då jag pratar med socialhandläggaren.

Den tillfredsställelsen ska jag inte ge henne.

Mummel om atmosfärförändring

Jag märker det igen: nu är min lägenhet ett hem igen.

Så blir det på söndagarna, vissa söndagar, varannan söndag. När min vackre pojke virvlar in, fylld av energi och liv och kärlek och "mamma, jag är så glad att vara hemma med dej igen!"...

Mycket att prata om blir det också. Allt som hänt, bra och dåligt, roligt och sorgligt, rapport ska levereras. Lite otäckt också, incident i skolan som kunde slutat riktigt illa, men inte gjorde det - hoppas jag. Enligt fröken är det utrett, men jag gillar inte tanken på att min unge blev omringad och utsedd till syndabock, nypt och knuffad, när det (och det är bevisat, ingen fånig mammig "mitt barn skulle a-l-d-r-i-g....", skulle aldrig falla mej in, jag ser både det goda och det... Ja, det mindre goda hos mina barn) faktiskt inte var han som orsakat gruff.

Då blir jag förtvivlad, då kommer känslorna, de kommer tillbaka, de där gångerna som man själv råkade ut på ett vis eller ett annat, så som alla barn gör i skolan någon gång. Och att vara en liten etta, minst på skolan, är ruskigt bara det.
Så många stora barn. Så många stora barn som blir rusiga på makten, den makt som ligger i att kunna skrämma skiten ur en liten unge.

Jag minns när jag gick i trean, lillsyrran i ettan, och en stor grabb som gick i s-e-x-a-n, herregud, kastade en bit gurka i ögat på henne. Då såg jag rött. Man gör nog det som storasyrra, tror jag, men såpass som att ge sej på en Stor Kille - big mistake...

Men jag överlevde. De flesta gör det. Men: som morsa blir man... Man blir kastad tillbaka, och måste tänka på att inte projicera, inte tro att ungen känner som man själv gjorde utan ta sej själv samman såpass att man tar reda på hur just den ungen, min lilla kille, kände.

Och han var olycklig. Han har liksom inte vant sej vid att andra är elaka mot honom för sakens skull, eller använder våld, för den delen.

Och vad gör jag? Lyssnar. Pratar om att retning är en stor, stor orsak till gruff och bråk och till och med våld, och att det nog är bra att öva sej på att inte retas, faktiskt...

"Jag har övat mej, mamma", säger lillsonen, "men ibland kan jag liksom inte låta bli!"

Nää... Så är det nog. Ibland kan man liksom inte låta bli. Fast man vet att det leder till saker som inte alls är bra, eller trevliga.

Och nu, nu har vi läst Elddonet, en gammal favorit trots, eller kanske tack vare, grymheten i Andersens sagor, skrivit i hans bok, gosat och pratat och satt på Trolles trafikradio på cd:n.

Och lugnet i min själ är tillbaka. Det är stort.

Mummel om nattbok

Det blev sent ikväll.

Med tvätt, och sen träningspass på sisådär trekvart så svetten sprutade och rann, och så qi gong som stretching och nedvarvning före duschen, försvann timmarna.

Det är skönt. Noll tv. Jag lyssnar på hur köksklockan tickar, och gillar det.

Sen sitter jag här och tänker att jag borde gå och lägga mej, gosa in mej i mina rena lakan och sova i sängen för en gångs skull, inte på soffan och vakna stel som en pinne i gryningen.

Gå och lägga mej i min renbäddade säng och skriva lite, försöka reda ut lite trassliga tanketrådar innan den lille vilde ramlar in imorgon och mammaveckan börjar med allt vad det innebär. Ta fram min Bok och min specialpenna med svart bläck - det måste vara svart bläck, inget annat funkar - och bara skriva. Jag har en karton refillpatroner om det kniper också. Svart bläck.

Jag har nämligen ingen dagbok. Jag har en nattBok. Det är sent på kvällarna det skrivs i den, och inte fan handlar det om tvätt och träning och jobb och ungar, det är bara röriga tankar som måste ut ur skallen innan den exploderar.

Skallen alltså. Inte Boken.

Jag har en kartong med Böcker på vinden. Åratal av känslor ligger där. Hemskheter och sammanbrott, lycka och glädje, tårar och tristess. Vem kommer att läsa? Kommer jag att bränna allt innan jag dör och tänka att det där ska ingen människa få se, allra minst mina barn? Kommer alla mina nattfunderingar att gå upp i rök, månntro?

På nåt vis tror jag inte att jag vill det. Det är ju faktiskt i dom där böckerna som jag kommer att finnas kvar, ingen annanstans... Jag tänker på min sorg över att jag aldrig får lära känna min far, och önskar nästan att han har en kartong nattBöcker som ligger undanstoppade nånstans så att jag får en möjlighet att läsa hans tankar, se vilka speglingar livet gett i hans själ.

Så jag bränner nog ingenting. Jag låter bara kartongen stå, och så kanske nåt av mina barn, eller allihop, får möjligheten att se mej som jag är.

Eller var, då. För så blir det väl - ingen läsning före döden, hujedamej! Fram tills dess får de nöja sej med att fråga. Jag tänker nämligen svara, och därtill prata med dom så mycket jag nånsin kan för att de inte ska sörja över att de aldrig fick en möjlighet att lära känna sin mor.

Nu ska nattBoken fram!

Mummel om time-out....

Blåst. Urblåst, bortblåst...

Nää. Bara så trött, så trött. Ingen kraft alls till nånting, tänker: "Jag vill skriva ett inlägg på min lilla knasiga blogg, det vill jag - men var tog orken vägen?"

Det verkar som om jag bara retar upp mej på en massa skitsaker, jag kan inte fatta hur vi kan fokusera på så mycket skit när det viktiga i världen, i livet, sjunker i kvicksand.

Som det här. Jag menar - var finns det push ups för själarna? Är det inte egentligen vad den här jävla cyniska bittra världen behöver???

Klart det finns. Push ups för själen, alltså. Det är bara det att det inte finns tid, inte finns ork, att först hitta och sedan använda dem.

Jag har jobbat som en idiot och sen försökt att ta hand om mej. Tränat, fysiskt och mentalt, styrketräning, pilates, avslappning. Nu är jag trött. Har så ont, så ont och vet att det bara är de första åtta veckorna ungefär, de första två månaderna innan de stackars felkopplade musklerna inte skriker så fort jag rör på mej och de egna endorfinerna ger möjlighet att minska på doserna smärtstillande.

Men veckorna är långa, så långa. Och jag är rädd för att jag inte orkar, att jag än en gång lägger av, tänker att jag skiter i det för det går ju åt helvete iallafall, det är ju bara att se sej om i världen för att veta.

Illa tycker jag om mej nu. Jag vill orka vara "snäll", jag vill orka bry mej och ta hand om, jag vill orka kämpa emot all denna ytlighet som gör mej förtvivlad eftersom jag ser vad den gör mot människor.

Tror att det är därför det tar emot så att köra mina sjukgymnast-gjorda träningsprogram, för den reaktion jag möter när jag säger att jag är lite extra klen nu eftersom jag tränar är: "Men vad du är duktig som vill se bra ut!"

Och så är det inte. Jag vill försöka hålla rullstolen borta så länge som möjligt, därför är det. Och då blir reaktionen jag möter en fetsmäll i ansiktet.

Och jag blir vrång. På fel sätt.

Det är för sorgligt...