Imorse sken solen.
Efter en liten stund - i duschen, faktiskt - insåg jag att det var påskafton.
Och jag var helt ensam. På väg till jobbet, as a matter of fact.
Jag kokade inga ägg. Ingen målade ägg. Påskpyntslådan står och dammar på en hylla i garderoben.
Och jag trivds.
Jag kände mej inte ett dugg ensam och övergiven och utanför traditionella familjefiranden.
Jag trivdes. Trivs fortfarande, faktiskt.
Jag tänker på mina barn, längtar efter dom, men knäcker inte ihop för att vi inte sitter och målar kokta ägg som vi alltid gjort.
Den tiden är över, och det är helt okej.
Om det blir så att den lille är hemma över påsk nån gång ska det pyntas och målas ägg och fjantas, det lovar jag. Men inte annars...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar