Väntar på tidningarna. De brukar komma vid femsnåret, men budet är visst sent idag...
Igår: pratade med behandlingshemmet. Det har börjat nu, det där "de har tvingat hit mej, jag ville inte vara här, det är fel för mej..."
Jag är så jävla rädd att hon ska göra misstaget att dra därifrån.
Gör hon det finns inget för henne. Ingenting. Det finns ju, enligt soc, ingen grund för tvångsåtgärder eftersom hon inte är i aktivt missbruk eller kriminalitet. Att hon inte kan sköta sej, ta hand om sej, att hon är en fara för sej själv, det är inte grund nog.
Vet inte hur jag ska kunna hjälpa till nu. Prata med henne? Vad ska jag säga?
Grejen är att det faktiskt var hennes beslut att fara dit. Jag höll mej undan som fan, just för att det aldrigaldrigaldrig skulle kunna låta "...det var mamma som bestämde att..." - men nu använder hon visst soc som syndabock.
Men hon backade visst. När personalen påpekade att det är alldeles frivilligt att vara där, att det måste vara hennes beslut, att hon måste vilja göra sin del av jobbet.
Jag är rädd, sa jag det kanske?
Mitt lilla barn. Min fina, underbara flicka. Hon har så otroligt mycket att ge världen - hur ska man få henne att fatta det? Hon är livrädd för att lämna den här svarta, destruktiva identiteten, hon är livrädd för att för sej själv erkänna att det finns andra vägar att hantera ångest än att rispa sej.
Det har tydligen hänt under tiden hon varit där, en gång. Vad de vet.
Jag mår otroligt dåligt av att skriva det här. Av att tänka det här. Det känns som om hjärnan går i spinn totalt, som om den, om jag stannar för länge i de här tankarna kommer den att sluta funka igen.
Jag får försöka hålla dotterdelen helt skild från resten av livet. Ta fram den ibland. När det verkligen behövs. Annars rasar allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar