En tanke slog mej inatt när jag inte kunde sova: hur orkar jag engagera mej i andra när jag inte orkar med mej själv?
Det var när jag (som vanligt) sa godnatt till alla mina barn (som ingen av dom var hemma), och en olidlig längtan efter min flicka kom över mej som tankarna började fara.
Gör jag fel? Är det i såna här lägen man ska ge upp allt, bara ägna sej åt det sjuka barnet, bara tänka på det sjuka barnet?
Fast grejen är att hon ju inte betraktar sej som barn. Inte är ett barn heller. En ung kvinna är hon, och hon vill inte ha mamma med...
Det är nackdelen med att vara den enda hon har att frigöra sej ifrån. Jag stängs ute - iallafall ofta. Och för att överleva stänger jag, på sätt och vis, av henne. Finns där när hon vill eller behöver. Ibland mot hennes vilja, förstås, men det är ju så det måste vara.
Jag kan bara hoppas att hon förstår, sen. Snart är jag helt avstängd från allt, och inte av egen vilja. Det är inte många dagar tills hon fyller 18, och jag misstänker att hon kommer att vilja visa sin "makt" då, genom att stänga mej helt ute. Underligt, det där... När de fyller 18 får man bara veta det de godkänner. Men förväntas ställa upp som om de vore barn fortfarande.
Vilket hon ju är. Hon är ju alltid mitt barn, även om hon är vuxen...
Och nu ska jag snart ut i verkligheten och försöka engagera mej i andra människors historier och öden - kanske har jag t o m blivit en bättre skribent av allt detta, vem vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar