Det värsta jag vet är sjuka barn. Små sjuka grabbar, som har jättehög feber och hostar och hostar och bara är stilla.
Som säger: "Mamma, jag vill ligga i min säng", när det i vanliga fall är full rulle från morgon till kväll, inte en sekund i stillhet.
Nu vill han mest bara ligga. Eller sitta, kanske. Och jag vet inte om jag ska ringa sjukvården eller ej.
I o m att jag varit med förr vet jag att de i princip kommer att garva åt mej.
"Jaså, feber sen i tisdags, kom igen när det har gått en vecka."
Men - han är ju aldrig sjuk! Kan ju vara därför det blir extraläskigt, i o f s. När han varit sjuk har det varit två, max tre dagars feber. Nu är det andra gången på några veckor som han är jättedålig.
Själv hostar jag också, men det har jag vant mej vid. Har varit tät och hostig sen november, och förklarar det med att jag är så nersliten i största allmänhet att varenda litet förkylningsvirus som fladdrar omkring kastar sej över mej, direkt. Kanske har jag feber ibland också, men med den medicindos jag stoppar i mej varje dag håller jag mej på benen. 6-8 citodon, 4-6 paraflex, maxdos lyrica. Det krävs en hel del feber för att slå igenom det!
Igår pratade jag med behandlingshemmet, och var tvungen att gråta lite... De samtal jag fått från dottern har ju varit anti-allting hela tiden, men kontaktpersonen berättade nåt fantastiskt: hon hade kunnat skratta åt sej själv! Berätta om en resa de gjort, om hur hon gjort bort sej fullkomligt vid flera tillfällen - och kunnat garva åt det!
En liten sak för normalstörda. Ett jättesteg för henne, som aldrig nånsin klarat av att ha nån som helst självdistans, eller se tokroliga grejor och misslyckanden som annat än katastrofer.
Det finns hopp. Så känns det. Om hon stannar där.
Och livet, det vardagliga, utan mitt älskade barn, fortsätter på nåt vis. Jag vet inte riktigt hur, och attackerna av längtan efter henne är otroligt svåra att orka med, men jag unnar mej att gråta.
Min Älskadesystervän var här på besök, och i hennes famn kan jag gråta. Ordentligt. Där krävs inga masker, ingen behärskning, där kan jag gråta ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar