Det har varit möte. Socialen har varit på besök på hvb-hemmet, där dottern vistas.
Frivilligt.
Nån sorts plan finns, men hon säger att hon vill därifrån, så fort som möjligt vill hon därifrån.
"Men varför?" frågar jag.
"Jamen jag mår dåligt här", säger hon.
"Men du mår ju dåligt när du inte är där", säger jag. "Och som jag uppfattar det när jag pratar med personalen gör du jättebra framsteg."
"Det är inte personalen", säger hon. "Det är de andra ungdomarna, det är så aggressivt, du fattar inte".
Klart jag inte fattar. Men en sak fattar jag: hon gillar inte när det inte är hon som är i centrum, hela tiden. Vilket, förstås, är en omöjlighet på ett hvb-hem för unga med psykosociala och psykiatriska problem. Där måste alla vara i centrum...
Jag kan bara hoppas. Hoppas att hon ser sina egna framsteg. Ser att hon har rätt att unna sej att misslyckas, att lyckas, att må bra, och också att må dåligt. Att hon kan se att livet består av allt det där.
Det är en fråga om dagar innan hon är myndig nu, och jag har så jävla ont i magen över risken att bli helt utestängd. Att hon fattar det beslutet. Beslutet ligger ju hos henne: vill hon inte att jag ska få info så får jag ingen info, punkt.
Pratade med hennes pappa igår, för första gången på månader. Det var intressant: han erkände att han har det jättejobbigt med det här, eftersom han känner igen så mycket av sina egna problem i det vår dotter går igenom.
Hon är hans spegel, och han pallar inte. Men han ska skriva till henne. Ringa klarar han inte, säger han. Den fege, egotrippade jäveln. Men vad väntar jag mej? Det har alltid varit han som är förstaprio i hans liv, aldrig barn.
Så. Jag är här hemma och har så inihelvete ont att jag inte vet hur jag ska orka. Jag är van vid att ligga på smärtnivå 6-7 på en tiogradig skala, men nu är jag uppe på 9-10, och det är otroligt påfrestande.
Att inte kunna röra sej. Inte kunna lyfta lilleVild. Eller knappt ett mjölkpaket, för den delen. Ska jag klara att jobba nästa vecka?
Jag måste det. Annars går det åt pipan ekonomiskt också, som lök på laxen, grädde på tårtan, och så vidare.
Ett ynk. Är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar