Hög feber och sexåringar är en ruskig kombination. Det är rent läskigt när han ligger stilla och är tyst - det händer ju liksom inte! När han därtill säger att han ät trött blir mina nerver helt söndertrasade, eftersom han inte under hela sitt liv sagt det...
Nu ligger han på soffan, nerbäddad med raggsockor, och väntar på att pappa ska sluta jobbet och hämta honom. Eller det gör han nog inte, det är han för sjuk för, stackarn.
Jag ska inte klaga. Han är i princip aldrig sjuk, och när det händer går det över på några dagar. Jag inbillar mej att långamningen har en hel del med det att göra, mycket antikroppar fick han i sej under de dryga två år han ammades. Det ni! Jag unnade mej det, helt enkelt. Mitt allra sista barn fick det alla människobarn egentligen borde få: modersmjölk så länge modern orkar. Fast det var tufft, inte tu tal om den saken. Fysiskt och psykiskt: många, många hade åsikter om saken. Minst sagt... Tur att jag var gammal och erfaren och gav fan i vad andra tyckte - mitt barn fick det jag ansåg var den bästa starten i livet. Och jag är oerhört glad att jag faktiskt har kunnat amma. Jag är inte en sån där rabiat amningsförespråkare som inte kan se att det inte finns andra alternativ - jag är bara glad att jag hade fysiska förutsättningar att kunna amma mina barn.
Min dotter ringde i helgen, och det gjorde mej glad. Hon lät... Ja, rätt nöjd. Av princip motståndare till en hel del grejor, förstås, men ändå. Fick också intrycket att hon sökte bekräftelse, ville kolla hur jag ställde mej till framförallt det här med att besök inte är aktuella på ett tag.
Först ska hennes mående stabiliseras, kanske med hjälp av de mediciner som ska sättas in. Jag känner mej oerhört kluven inför detta, men om nu läkaren bedömer att det är så det ska vara får jag försöka tro att han har rätt.
Så: hon ska få lamictal och seroquel. Jag har läst, och inte förstått, kan man säga. Det kan bero på att jag inte helt förstår hennes problem, eftersom ingen förklarat för mej - särskilt inte hon själv.
Det är svårt att befinna sej i mörkret. Att inte ha möjlighet att påverka. Jag har ju varit den som sett henne varje dag av hennes liv, den som försökt att vara hennes trygghet och ankare.
Det är svårt att släppa. Det man (jag) gör är att förtränga. Förtränga mitt eget barn. Förutom ibland, och det intressanta är att vi har mer kontakt nu än då hon var hemma den där sista vidriga tiden.
Och det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar