Hur gör man?
På med masken. Kör bara. Hit och dit, människor hela tiden, ingenstans att gömma sej...
Det är tur att det är lille-vecka, att det är fullt med riktigt liv, med otroligt vardagliga grejor, minnas frukten, packa jumpapåsen, se till att reflexvästen är på...
Jag ringde samtalet till min anhöriga, och... Jag vet inte. Vi pratade. Hon var lugn, mitt i arbetet att tömma en lägenhet där hennes barn levt och nu inte längre lever. Hon sa: "Du vet att du kan komma när du vill, om du vill prata" och jag kände att allt vändes uppochner. Det var ju jag som skulle...?
Men jag tror att jag förstår vad hon menar. Mitt barn lever. Och jag lever i rädslan, i kampen för att få livet att segra, inte döden som för hennes barn.
Och ändå. Ändå kändes det så otroligt konstigt, så helt fel men ändå rätt.
Vi borde finnas mer för varann, vi anhöriga som kämpar för att våra kära ska orka leva. Jag tror nämligen inte att det är frågan om att vilja dö. Det är bara så att de inte orkar leva.
Nu ska jag alltså ge mej ut i det "riktiga" livet igen, med jobb och arbetskamrater och alla människor jag måste möta, med krav på visst mått av kreativitet och jag-vet-inte-vad...
Klarar jag det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar