Mummel om avskildhet

Det är stilla nu, stilla som min sommarsjö i skymningen.

Man vet att saker händer under ytan, men ovanpå är det som en spegel, bara reflektioner av omgivningen. Inget som tyder på vad som ska hända.

Känslan av brytpunkt är inte längre vilsam, utan också oroande, lite upprörande tillochmed. Det är väl kontrollbehovet som sätter in. Jag vill veta.

Det vet jag väl att det är helt omöjligt. Ingen kan veta nånting om framtiden. Inte kan man göra nåt åt det som varit heller.

Det enda är nu, och nuet tillbringar jag i avskildhet. Vill inte ha folk omkring mej, så det är tur att jag är lite ledig nu, några dagar.

Så det blir Sookie Stackhouse Southern Vampire Mysterires, och en del soul searching - men jag orkar inte searcha min soul särskilt mycket. Det blir för mycket, det är nog att orka med att inte vilja sova hela tiden.