Mummel om vänsöndag

Mycket vänner idag.
Och det är skönt.

Min Älskadesystervän ringde, och det blir alltid långvariga prat. Hennes gubbe fattar inte varför, han tycker inte att vi pratar om nånting. Vadå? Prata om ingenting är väl meningen med livet?

Idag: blusarna nuförtiden är inte tillverkade för att passa andra än anorektiska modeller, inte sydda för vältränade (hon) armar. Själv har jag väl kanske också lite... ja, bredare? armar än anorektiska modeller, men inte för att jag tränar.
Hon är ett mirakel, min syrra, snygg som fan, älskar att träna (är bland annat pumpinstruktör och kör boxercise så det skvätter, drar jag-vet-inte-hur-många-mil på spinningcykel för att hennes gubbe gillar det fast hon själv hatarhatarhatar cyklar), chef med mycket ansvar, två tonårssöner...
Förutom blusar pratade vi lite 40, det är ett sånt år för henne i år. En av hennes äldsta vänner fyllde i dagarna, men förtränger det tydligen.
Så och min syster. Hon tänker inte göra det. Fylla 40, alltså.

Å andra sidan: det gjorde inte jag heller. Då var jag relativt nyutkastad ur min senaste relation och dotterns problem hade börjat eskalera ordentligt och jag var livrädd för att inte få jobb och... Ja, nån fest blev det inte. Kanske när jag fyller 43 ½ eller 44, vem vet.

Och så vännen S., som har en pubertetsdotter. Bra på gång med svart-och-svår, med klara tendenser till självskador, pappa är inget vidare, har just kommit ut från en kåkvända, så vännen S, en av de rejälaste, ärligaste, klarast lysande människor jag vet är ganska ensam i sitt inferno.

Fast hon har ju mej. Jag kan åtminstone tala om vilka misstag jag gjort så att hon kan undvika dom. Och idag var hon jävlarimej stentuff: hon tvingade tösens pappa att vara med i allvarssamtalet!

"Jag blev helt imponerad", sa hon. "Han och jag tycker lika, utan att ha pratat ihop oss innan, och tösen märkte att vi var eniga och att allt är av kärlek till henne".

En ganska bra dag, trots tvätt och tjugo grader kallt, sådär på det hela taget.
Jag kanske är speed-bipolär???