Misstag att tro att dörrar är stängda

Det har varit svårt som fan idag igen, och det beror på att minnesdörrar slängts upp i ansiktet på mej.

Jag knuffades in i minnesrum nummer vedervärdigt, helt plötsligt var jag tillbaka i känslorna från diagnos-tiden, då när jag kämpade med att inse att jag aldrig mer skulle vara frisk.
Att läkare inte kan laga allting. Att man ibland bara kan hoppas på lindring och styrka nog att leva med sina fysiska bekymmer, inte mot dem eller för dem.'

Nää. Så långt kom jag förstås inte på en dag. Det tog sisådär fyra år, faktiskt, fyra år av sorgearbete och ångest och förtvivlan och uppgivenhet och så en väldigt, väldigt lång och brant klättring uppför.

Tjoff, så överfölls jag av alltihopa, ett telefonsamtal som väl egentligen bara var en bekräftelse på vad jag redan visste.
Att pappas problem orsakas av tryck på ryggmärgen uppe i nacken. För mej är det inifrån, för honom kommer trycket utifrån, kotor fy fan... Bara tanken. Men resultaten är ungefär desamma, och jag bröt helt samman när jag pratade med mamma, bara sådär, som en kran som vreds på, grät och grät och grät, det blev - som om jag upplevde alltihop igen, fast i smurf-mode, då. Fortfortfort, allt som tog mej åratal att kämpa igenom blossade upp som en glödbrand som får syre, vilt och hett och brännande.

Fadern ringde senare, jag tror mamma blev rädd. Då grät jag inte, kanske litegrann, bara. Men jag tipsade om bra piller, såna som lindrar myrkrypningar och brännande skinn när nervändarna får spatt eftersom det är kortslutning i centrala nervsystemet, det gjorde jag.

Vet inte hur vi ska kunna hantera det här, jag och min far. Det kommer att bli svårt, eftersom jag vet hur förbannat svårt det är att acceptera och integrera tanken på att ingen läkare i världen kan laga felet - men jag vet också att jag inte kommer att kunna förlåta honom om han låter sej drunkna i den där känslofloden, brinna upp där i elden, eftersom jag var tvungen att klara av att komma igenom på andra sidan.

Eller är jag verkligen på andra sidan? Visar inte dagens upplevelser hur nära huden alltihop ligger, fortfarande kvar därinne, glödbranden...