Bio, med "barnen", det vill säga en ung man och en ung kvinna och vi ser Harry Potter.
Sonen och jag är helt miljöskadade av bokläsning, men dottern, som visserligen deltog i den ständiga högläsningsritualen men aldrig lyssnade, vet inget om vad som ska hända.
Hon gråter när Dumbledore dör. Förstås. Och hoppar högt när döingarna börjar kräla upp ur vattnet, men det gör jag och sonen också trots att vi vet vad som ska hända.
Filmen helt ok, även om alla djupare lager försvinner, förstås. Det märks att det lassas multimiljoner på produktionen, effekterna är makalösa.
Men sen? Efter magin som uppstår när vi är tillsammans, vi tre musketörer som varit tillsammans alltid - iallafall sen de föddes - går vi våra skilda vägar igen, och det blir alldeles, alldeles tomt. Den fina stunden skapar så många what if, tänk om, om bara, om bara inte...
Dottern har lappat ihop det med pojkvännen igen, och jag tänker inte "så bra", jag tänker "hur lång tid tar det till nästa gång" eftersom allt går i cykler och allt kommer tillbaka, allt dåligt återkommer om och om igen.
Jag säger: "Men det är längesen hon försökte ta livet av sej" och förvånas över chockerade blickar från omvärlden, för det känns faktiskt så, som om det är bra, inte som det i själva verket är nämligen helt sjukt tänkande...
Nåväl. Jag har sån sugande ångest att det är en fantastisk bedrift att sätta en fot framför den andra, och jag är helt förundrad över att jag klarar att jobba. Kreativ. Haha...
Artiklar blir, och sen minns jag inte vad jag skrivit, inte vem jag pratat med, inte om det är nån uppföljning bestämd, ingenting. Jag går hem, och försöker vara äkta i min önskan att jag får den där lägenheten jag lämnat intresseanmälan för, den där som faktiskt är helt perfekt på första våningen i ett hus med hiss, en lagom stor trea för en hyra som faktiskt ligger under den avgift jag betalar idag.
Men jag har nog inga äkta känslor just nu. Det är jag helt enkelt för trött för. Stapplar igenom en minut i taget och tycker att det är mystiskt att inte hela världen genomskådar mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar