Det finns olika, trötthet alltså.
Just nu är det rätt många sorter jag har att handskas med, kan jag upplysa om.
Kroppen är trött och sliten, jag rullar ur sängen på morgonen, krälar till mina pillerburkar och -kartor och väntar sedan sisådär fyrtiofem minuter på att pillren ska börja kicka in så att jag kan röra mej ordentligt utan för mycket jämmer och elände. Efter tre timmar börjar det skrika överallt igen, men jag försöker hålla ut längre än så. För mycket piller är nämligen inte nyttigt.
Jag är oerhört trött i skallen också, de där två veckorna jag hade semester gjorde visst vare sej till eller ifrån, jag är spytrött på allt jobbtjafs, all upprepning, bristen på ledning och därtill bristen på förståelse för personal som går på knäna och rasar som korthus om saker och ting inte är strukturerade.
Min själ är in till döden trött. Kanske redan död, för jag hör fanimej ingenting ifrån den längre.
Det känns som om jag drar mej från minut till minut med naglarna, försöker hänga mej kvar i det som kallas verklighet trots att jag inte kan se vare sej mening eller mål, även om jag faktiskt fortfarande letar.
Kan man tro att själen lever om man fortfarande söker lite mening och lite mål???
Tänkte häromdagen på hur jag skulle hanterat alltihop - det här jävla livet i stort, alltså - om det hade varit för femton år sedan...
Jag tror att jag nog hade flyttat lite. Ny miljö, ny början. Det är ju en realistisk variant, om jag nu lyckas hitta den där Perfekta Lägenheten som än så länge inte trillat i mitt knä.
Fan. Fan. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar