Mummel om akuten

Jag sitter och tänker att det inte alls är bra att inte sova, men lik förbannat har det inte gått bra alls med sovandet

Min pappa har en längre tid haft problem med hälsan, han har mått dåligt, med lite lagom diffusa symtom som skrämt både honom och oss andra.
Igår ringde min mamma och var lite orolig, de var i stugan och hade druckit lite vin och kunde alltså inte köra, och pappa mådde inte alls bra. Jag fick henne att lova att ringa om det inte blev bättre, och det gjorde hon.

Jag körde dit. Den där jävla traktorn med den jävla båttrailern på den jävla smala skogsvägen höll på att göra mej vansinnig, men det var förstås inte så att det tog så lång tid för mej att köra som det kändes.

Bytte bil där. Lämnade min gamla häck och stoppade in föräldrarna i deras egen bil och körde till stan. Pratade en massa dynga gjorde jag också, munnen går otroligt mycket i såna där situationer, det är väl konstigt?

Och så skulle han inte åka med till akuten... Han vill inte till läkare, för de har skickat hem honom med en klapp på huvudet och kommentarer om att det nog bara är nervösa symtom ett flertal gånger, inte undersökt och utrett trots att hans mamma från 65-årsåldern och tills hon dog när hon var några och 70 hade ett antal småproppar i hjärnan.

Fick med honom. Tog nog till den där vargrösten jag använde till tonåringar, tror jag, och det kändes förfärligt. Krock. Inte är det jag som ska låta så till min far, är det inte tvärtom det är, att det är han som ska prata med mej så, visa mej rätt väg...

Så akuten. Pappa är skakig, vinglig, det går långsamt, både i tanke och handling, jag är nära paniken där vi står och sköterskan är som akutsköterskor är när det inte är blod med i bilden, lite fjär, lite "ja,ja gamle man, det är säkert nerverna...".

Jag krävde, och fick, en brits direkt. Det tog inte lång tid innan det kom en sköterska och tog blodtryck och puls och allt det där, och sen pratade jag på, om veckans jobb och vad jag lärt mej, om barnen, om mamma, om vad som helst och ingenting bara för att jag inte stod ut med och sitta där med min stora starka pappa som låg på britsen och var liten och klen och eländig.

Läkaren var fantastisk, en ung kvinna som gjorde en grundlig undersökning, uppmärksam och lyhörd, även om jag fick fylla i en del som pappa glömde eller bara inte sa därför att det kanske kan tolkas som ett svaghetstecken... "Det är inte så farligt", jävla gubbe. Jävla jävla gubbe som är uppfostrad i generationen man-ska-inte-vara-till-besvär.

Det blev inläggning för fortsatta undersökningar, röntgen idag och troligen en liten propp i hjärnan som inte sitter kvar och därför var han bättre, och pappa ser genast bättre ut - det är ju någon som lyssnat och tagit honom på allvar.

Min mamma var så lättad så att hon grät när jag ringde henne då jag var på väg hem och pappa var inlagd och färdig för natten. Hon har haft ett rent helvete med en alltmer krympande make, en livskamrat som gått från stöd till belastning, med en svikande kropp och ett nermalt psyke, varje läkare som nöjt sej med en klapp på huvudet och ett avvisande av allt utom en diffus "depression" som då skulle vara orsak till yrsel, till illamående och dubbelseende, sluddrigt tal och...

Jag har haft en skitnatt. Det är vidrigt när ens stora starka pappa krymper till ett litet ynk, när man inser att det faktiskt är så att det närmar sej slutet.
Snart är det jag som är äldsta generationen.