Läser Johanne Hildebrandts krönika och funderar över mitt eget, om än sporadiska bloggande.
Det är förstås självömkansbiten som biter mej, jag tänker att det nog är mest gnällande och vältrande jag ägnar mej åt, och är det verkligen värt det???
För mej är det nog det. Ventil. Det började så, och när den första bloggen (å, vad jag önskar att jag åtminstone kopierat inläggen innan jag i raseri och ångest raderade alltihop!) användes i borderline-världens syfte tänkte jag: "Aldrig mer!"
Så blev det inte, uppenbarligen. Jag lärde mej en del, tog en del beslut, och började om. Inte från början utan från det "nu" som var aktuellt. Också det på gott och ont, förstås, men så var det.
Jag har aldrig gått tillbaka och läst min egen blogg, och kanske är det fel. Hur mycket gnällande, självömkande upprepningar finns här, egentligen?
Trots att det här är en blogg, ute på nätet, öppen för alla om än dödshemlig för dem som vet vem jag är i riktiga världen, är den för mej, inte för andra. Alla är välkomna, och jag har själv aldrig nånsin upplevt en enda elak eller troll-liknande kommentar, bara stöd, kärlek, positiv energi - så det som från början var för mej har blivit ännu mer för mej.
En styrka.
Visst är det så att man söker bekräftelse, söker vänlighet och förståelse i en värld som inte har ett skit med den vidriga verkligheten att göra. I den vidriga verkligheten är allt en kamp, hårt och vasst och jobbigt, medan den här ventilen ger möjlighet att vräka ut alla hemska tankar, all rädsla och ilska och negativitet, allt det där som jag inte kan göra i vardagen eftersom jag måste hålla ihop, ta hand om jobb och unge och allt det andra också.
Hur skulle jag reagera på trollbesök? Ingen aning. Förmodligen skulle jag gråta och rasa och hata tillbaka - men bara i riktiga världen. Aldrig här.
Det är en fredad zon för mej. Därför skulle jag inte låta mej beröras av andra "låtsasmänniskor".
För så känns det, även om det också är här jag kan vara sannast.
Nån som förstår???
2 kommentarer:
jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa jag förstår fullkomligt. Har en dotter i samma situation oxå..så ja..förstår denna hemsk oro..vill fínnas där o faktiskt inte alls..( p ga orkar inte, oro..) Stå på dig..vi finns..KRAM
Jag vet att vi finns - men vi tror inte det, till att börja med...
Det är nog det som är det värsta när det börjar, när man inser att det är riktigt fel med ungen, och därtill nåt psykiskt... Skam, och så skuld - vad har jag gjort för fel???
Nu vet jag att det inte är mitt fel. Nu vet jag att de där genetiska, alternativt rent fysiologiska grejorna, inte har varit nåt jag kunnat göra nåt åt.
Förutom det jag faktiskt gjort, dvs sökt professionell hjälp.
Att man sen viftas undan och stämplas som hysterisk morsa är för jävligt. Tänk om, tänker jag, tänk om de tagit min oro på allvar då när det började, tänk om nån undersökt henne ordentligt, vågat sej på att diagnostisera och därmed öppnat dörren för hjälp... Men det är ju inte lönt.
Det är som det är. En minut i taget! Och ni andra är ett sånt stöd, en sån styrka, även om de flesta är osynliga.
Vi finns, och framförallt finns våra barn!
Skicka en kommentar