Misstag att låtsas normal

...så brakar det, förstås...

Men den här gången stannar jag hemma, jag ska prata med min läkare, jag ska vila, jag ska inte låtsas som om min jävla rygg är normal, jag ska inte låtsas som om jag kan känna mitt högerben, jag ska inte låtsas som om jag inte känner hur det bränner i hela högra sidan som om nån häller syra där, hela tiden, 24/7....

Nu gör det för ont.

Jag orkar med den "normala" smärtan, den som medicinerna kan dämpa så att jag klarar av att ha en vardag, men det här orkar jag inte.

Farligt blir det också, faktiskt, det är inte säkert att köra bil med ett högerben som är helt stumt, som inte riktigt finns - så känns det.
Som om mitt högra ben, det som i vanliga fall är det friskaste, inte riktigt finns. En domnad klump, det krävs medvetna val för varje steg, nu är det dags att lyfta, flytta fram, lägga tyngd på....

Oerhört deprimerande. Och jag inser att jag har en verklig rädsla för en eventuell operation. Tanken på att göra en diskbråcksoperation gör mej omedelbart gråtfärdig, jag blir alldeles tom och stel, trots att jag vet att väldigt många blir mycket, mycket bättre.
Jag vet nämligen också att det finns såna som inte går nåt mer efter en sån operation, att det kan gå fel, att jag riskerar hela mitt liv om jag tar beslut om operation.

Jag har slitit så förbannat för att bygga upp det här, även om det kanske inte är så mycket att yvas över. Det är så mycket att förlora, för mej. Mitt arbete, till exempel. Jag skulle inte kunna jobba om jag inte kan gå. Bara det. Vad i helvete gör jag om jag inte kan jobba?!?

Å andra sidan kan jag inte jobba när jag är såhär. Jag kan inte jobba eftersom jag har för ont, eftersom benet inte fungerar bra nog för att jag ska vara en säker bilförare.

Jag orkar inte tänka på eländet ens. För mycket. Nu igen.