Mummel om taskiga vibbar

Sover dåligt, gör allting dåligt just nu, nacken jävlas och jag vill bara gråta över allting, att jag inte klarar att jobba särskilt bra, att tiden aldrig räcker till, att allting bara krånglar och jävlas - utom relationen, den går som på räls och det är bra annars vet jag inte om jag skulle fixa att fortsätta...

Att försöka jobba när nacken är tvärstel är ett elände, för hur man än bär sej åt så är det nödvändigt att böja och vrida - även om man bara läser in sej på allt som hänt och sitter vid datorn och skriver.
Min älskade masserar, säger "...du ska se att det blir b r a..." och jag blir tvärförbannad men inser att det får jag vara i tysthet, för hur ska han kunna förstå att jag är allergisk mot just det uttrycket, att man aldrig nånsin får säga "det blir bra" till mej, för det blir aldrig nånsin bra!

Det kan kännas bättre, det kan vara stabilt, inga försämringar - men det blir inte bra!!!

Samma med dottern. Också i det sammanhanget blir jag orimligt arg när nån säger att "...du ska se att hon blir bra", för det blir hon inte.

Vissa saker går inte att laga. En del saker kan förbättras, det kan gå att lappa ihop eller gå runt - men det blir fan aldrig bra!

Just nu är jag skräckslagen igen, ingen egentlig orsak har jag, men jag har de där vibbarna, de där som alltid, utan undantag, varnar för att det är farligt, snart händer något, snart rasar det...
Jag har inga verktyg kvar att ta till, och känner mej hjälplös. Hur ska vi orka? Hur ska vi orka hålla i, hålla ihop, tills det är dags för flytt till behandlingshemmet???

Vet inte. I och med att jag kämpar för att hålla min egen näsa över ytan nu är det mycket lite kraft kvar till kreativa lösningar. Dottern själv tog till en paniklösning häromdagen, ringde till korttidsboendet hon bodde en period innan förra behandlingshemmet, det hon fick avslag av kommunen att bo på igen, och fick tillbringa en natt där.
Hur det gick vet jag inte. Hon gör sej oanträffbar, påstår att telefonen laddat ur och att hon glömt laddaren, alternativt att hon glömt hela telefonen, och jag har ingen möjlighet att söka rätt på henne.

Hemma är hon inte, i sitt hemma, menar jag. Den lägenheten står hon inte ut att vistas i, av många orsaker. Främst för att den så starkt är förknippad med ångest och självskador, men också för att hon låtit den förfalla. Ingen människa borde bo så. Och mej släpper hon inte in. Jag sanerade ju där i somras, men misstänker att det är lika illa igen. Det gör mej ont, hon kommer att sakna alla grejor hon har, alternativ har haft...

Jag vill känna mej positiv, tänka att inte bara våren är på väg utan också nystart för henne, för mej, för oss alla - men orkar inte hitta den känslan idag.

Idag dominerar de negativa vibbarna, och det är riktigt hemsk.